Tacksamhet

Jag hade redan planerat att skriva om tacksamhet idag när en vän delade det här fotot på facebook. Och efter att ha sett det så känns ord ganska överflödiga. Visst har vi det jobbigt ibland också, men inte i jämförelse med vad en del stackare går igenom.

Jag tror att vi skulle uppleva ett ökat välbefinnande om vi övade oss varje dag på att vara tacksamma, för vi har så mycket att vara tacksamma över. Vi har så många möjligheter som många andra inte har. Men ofta så tar vi det för givet och lägger all fokus på det som fungerar mindre bra. Ibland gnäller vi över skitsaker, saker som beskrivs bäst som I-landsproblem.

Den period i mitt liv då jag upplevde som mest balans var också den period då jag dagligen lade några minuter på att räkna upp allt som jag var tacksam över. Jag insåg snabbt att listan var snudd på ändlös för när jag började se på mitt liv med de "glasögonen" så upptäckte jag bara mer och mer att vara tacksam över.

Jag var, och är fortfarande, tacksam över människorna som jag delar mitt liv med, mitt jobb, att jag har mat varje dag (jag har till och med så gott om mat att jag kan lägga energi på att oroa mig över matens kvalite), tak över huvudet, kläder på kroppen, jag kan läsa, det är inte krig, jag får tycka vad jag vill, jag får resa, jag får rösta, jag får utbilda mig, vi är friska (och kroppens miljarder processer som funkar automatiskt är också något som man tar för givet) och så vidare.

Ju närmare man tittar på livets olika detaljer desto mer hittar man att vara tacksam över. Jag kan till och med känna tacksamhet över mina problem. Om jag aldrig fått ätstörningar och social fobi så hade jag inte haft erfarenhet av hur det känns att ha ångest och må riktigt dåligt. Det är erfarenheter som jag upplever har gjort mig ödmjukare och mer empatisk.
Varje gång på mitt jobb då jag samtalar med en deprimerad person så förstår jag hur det känns och kan förmedla hopp genom mitt sätt att bemöta personens ångest. Utan mina erfarenheter så hade kanske jag uppmanat patienten att "rycka upp sig" och liknande som man ibland hör andra säga. På så sätt kan till och med det allra svåraste bli något värdefullt som man kan vara tacksam över.

Namaste!

Att sluta tänka positivt

Det pratas ofta om att man ska tänka positivt, men vad är skillnaden mellan det och att vara mindful?

Jag ser det som så här: när man försöker tänka positivt så byter man ut de tankar som man har bestämt inte är ok mot sådana som man har bestämt är det. De önskade tankarna upprepas sedan så pass många gånger att de "nöts" in och de andra tankarna förhoppningsvis trängs bort.

Och det är väl egentligen inget fel med det. På ett sätt är det ju helt klart bättre att tänka glada tankar som får en att må bra än sådana som drar ner en. Men man kan även se de positiva tankarna som en skenmanöver, ett automatiskt repeterande av peppiga fraser som, kanske, till slut bara låter ihåliga.

I mindfulness lägger man ner värderandet helt. Det finns vare sig bra eller dåliga tankar, bara tankar. Inga av dem är fel utan man uppmanas att känna dem helt oavsett om de består av sprudlande lycka eller oerhörd ångest. De finns där oavsett vad nan kallar dem och man har mycket att vinna på att bli medveten om dem och de tankemönster som man har. Alternativet är ofta att fly från dem på olika sätt, vilket bara brukar leda till mer bekymmer. Istället kan man försöka odla en inställning av nyfikenhet gentemot sig själv och sina tankar. Vad rör sig egentligen inombords och hur känns det, egentligen, när man tillåter sig att bara känna utan att kämpa emot?

Tankarna är en del av nuet, men de kommer att passera. Om man iakttar sina tankar, och därmed även sina känslor, så märker man snart att de är i ständig rörelse. Tankarna är som vågor som slår mot en strand. En del är stora och en del är små, men förr eller senare mattas de av och ersätts av andra. Man måste våga göra valet att släppa taget om dem för då kan nya tankar komma in i ens medvetande kanske i form av nya insikter. Kanske kan nya mönster etableras som är mer gynnsamma för ens utveckling och välbefinnande.

Och det kan vara en alternativ etikett att sätta på tankarna: är den här tanken gynnsam för mig? Leder den mig framåt (och då är naturligtvis nästa fråga: vart är jag på väg och vilket är mitt mål?)?
Inom buddhismen så brukar man se på saker som gynnsamma eller ogynnsamma, vilket inte alls ger samma bismak av skuld som om man ser på något som rätt eller fel. Jag upplever istället att det öppnar upp för möjligheten att att sluta kämpa emot och släppa taget om det som inte leder mot mitt mål.

Namaste!

We are human BEings, not human DOings

Det här citatet kommer från en dokumentärfilm jag såg en gång. Titeln på den eller vem som sa det minns jag tyvärr inte, men jag tycker att det är ett fantastiskt bra och tänkvärt uttalande.

Vi bygger en stor del av vår identitet på vad vi gör och framför allt på att göra mycket. Helst ska almanackan vara full jämnt och varje timma på dygnet ska utnyttjas så effektivt som möjligt för då är vi riktigt duktiga. Och det är otroligt viktigt att vara duktig. Med tanke på hur stressade de allra flesta känner sig nu för tiden så undrar jag om den här inställningen är så nyttig.

När man läser om ayurveda så lägger den läran stor vikt vid att följa dygnets rytm och hävdar att för att nå balans så bör vi försöka rida på naturens vågor istället för att kämpa emot dem. En tanke som jag finner oerhört intressant är den om att tiden på kvällen, 18-22, bör präglas av nedvarvning. Men istället så lever jag, och många andra, tvärtom. För att hinna med allt så brukar jag ägna kvällarna åt att ta igen det som jag inte hunnit hemma under dagen, att träna intensivt eller att plugga. Jag brukar pressa mig att hinna allt och orka så mycket som möjligt trots att min energi egentligen är slut och kroppen vill vila. Eller så försöker jag ta det lugnt genom att sitta framför teven och se på något som jag egentligen inte är intresserad av bara för att något i dess innehåll gör mig nyfiken (till exempel en kriminalserie där man bara måste få veta vem som var mördaren. Under tiden blir översköljd med scener som egentligen är både äckliga och obehagliga). Ofta så äter jag något, inte för att jag är hungrig, utan för att jag är så trött och sötsugen (jag antar att det är kroppens sätt att försöka få mer energi för att orka med allt det där som man känner stress för att man borde göra istället för att dega framför teven).

Kanske är det till och med så att det är tänkandet som är boven i dramat: vi kanske tänker att vi har mer att göra än vi faktiskt har. Ibland kan tankarna på allt som behöver och borde göras bli så övermäktiga att man blir handlingsförlamad. Resultatet blir då att inget blir gjort alls. Och vilka av alla dessa måsten som snurrar runt i huvudet, som tycks vara huggna i sten, är egentligen nödvändiga? Vem eller vad har bestämt vad som är viktigt? Är det vi själva eller någon annan, utifrån? Och när infinner vi oss vid den punkt då vi eller det vi gör är tillräckligt bra? När får vi luta oss tillbaka och njuta?

Jag tror man kan besvara de här frågorna genom att vara mindful och iaktta både hur man tänker och vad man faktiskt gör. På så sätt kan man medvetandegöra allt det som rör sig i det tysta inombords. Alla dessa omedvetna antaganden som vi har höjt upp till sanningar. Och det är viktigt att våga ifrågasätta sig själv för hur ska man annars kunna utvecklas?

Men vi behöver få vara också. Existera utan krav. Låta allt vara tyst och stilla medan vi bara finns där. Speciellt som förälder.

Jag känner ofta stress över att jag borde leka mer med barnen eller hitta på sysselsättningar åt dem. Men stressen som de här, i början helt omedvetna, kraven inom mig medförde gjorde varje dag till en plåga. Men sedan tänkte jag: jag är vuxen, jag är inte intresserad av att leka hela tiden. Och jag är mina barns mamma, inte deras lekledare. Att njuta av varandras närvaro, kravlöst och prestationsfritt är det bästa som finns. Vi finns här, de leker och jag pysslar med mitt, men vi har ändå kontakt. Vi hör och ser varandra, kommunicerar även om det ibland är ordlöst. Ibland deltar jag i deras lek, men för det mesta leker de bäst utan att jag är med.

Det här prestationstänkandet sprider sig naturligtvis till yogan också. Och det är ett bra sätt att fullkomligt förstöra det roliga i sin utövning. Detta stämmer naturligtvis på allt annat man kan ta sig för också. Man måste försöka bli medveten även här om vad man tänker och framför allt om varför man gör som man gör. Varför gör jag yoga? Gör jag det för att klara av en viss ställning, för att må väl, bli smal? Och det är väl helt ok, så länge det inte leder till krav att göra. Att man får bara vara i yogan oavsett hur "bra" det går och njuta av det som är.

"När är det dags att koppla av? Jo, när man inte har tid med det." Sidney J Harris

Namaste!

Inget existerar utanför nuet

Sitter vid köksbordet och funderar medan jag äter frukost. Barnen leker snällt i rummet intill och allt är, i alla fall just nu, lugnt.

Jag är trött. På grund av sjukdom i personalstyrkan så fick jag rycka in och jobba extra. Räknade ut jag jobbade 24 timmar på en 36-timmarsperiod. Själva jobbandet var inga problem tack vare trevliga arbetskamrater och mysiga patienter, men nu känns det i kroppen.

Sitter och försöker andas medvetet in i alla spända och trötta muskler för att få dem att slappna av. Kanske hinner och orkar jag göra lite yoga innan nästa arbetspass börjar om några timmar. Kanske inte. Det är ok också. Varje andetag kan vara en del av min yoga oavsett om det sker på mattan eller inte.

Tröttheten finns där, både i kroppen och i knoppen. Jag låter den få finnas. Jag lägger ingen kraft på att pressa undan den utan fokuserar på andningen. Andas in kraft, andas ut trötthet. Andas in glädje, andas ut negativitet. Iakttar de tankar som dyker upp, noterar dem och släpper taget. Är här och nu med allt vad det innebär. Det som kommer tar jag hand om när det har trätt in i mitt Nu. Jag oroar mig inte, utan slappnar av. Allt är bra.

Please kill me

Nej, det är inte så illa som det verkar på rubriken. Inte alls faktiskt. Jag har läst ut Please kill me - Den ocensurerade historien om punken av Legs McNeil och Gillian McCain och tänkte skriva några rader om den.

Det är en bok som tar sin utgångspunkt i hundratals intervjuer med alla de musiker, managers, journalister, råddare, flickvänner, pojkvänner, groupies med mera som var med när punken gjorde sin debut i USA på 1970-talet. Det är de som berättar, med egna ord, om musiken, banden, knarket och konflikterna.

Det är en levande och, precis som titeln anger, fullständigt ocensurerad skildring av hur det gick till när punken gick från att en undergroundscen i New York till att bli ett fenomen som spreds över hela världen. Vi får följa band som Velvet Underground, Stooges, MC5, New York Dolls, Patti Smith Group, Ramones, Dead Boys och Sex Pistol.

Det är en jättebra bok som jag tror kan intressera och roa alla som gillar rockmusik, oavsett vilken genre man gillar. Jag tyckte att intervjuutdragen var ett smått genialiskt drag att lägga upp boken på och eftersom de inblandade berättar med sina egna ord så blir det både fängslande och intressant. Många av banden hade jag inte hört alls innan jag läste boken (köpte den mest för att få läsa om Patti), men det var inget hinder alls för att gilla boken och kunna hänga med i den. Och nu har jag utökat skaran av favoritband med några till.

War is over (if you want it)

De senaste veckorna har jag inte orkat jogga trots att jag tycker att det är jätteskönt (jag bara väntar på att det som jag kallar "tjockångest" ska slå till med full kraft och tvinga ut mig). Just nu har jag inga krafter till övers. Det är nog främst för att jag sover så dåligt då barnen väcker mig flera gånger per natt. När det blir kväll så orkar jag ibland göra ett lugnt yogapass, men ofta kraschar jag i soffan framför teven. Dessutom har jag haft ont i halsen i flera veckor utan att det lett till någon förkylning, förutom att det blir värre när jag anstränger mig. Så jag försöker ta det lugnt och samla energi.

Men samtidigt så bubblar de här känslorna inom mig som jag kallar tjockångest. Jag äter utan att träna och det känns som om jag växer. Logiskt sett så vet jag att det inte stämmer, men det är så obehagligt att jag bara vill fly från dem genom att träna överdrivet. Men just nu orkar jag inte det. Jag skulle önska att jag var så stark att jag aldrig mer behövde träna, utan bara gjorde det för att jag tycker att det är kul. Att jag kunde slå undan alla tankar på dagens kroppsideal (det finns inget behov av att beskriva det ytterligare, utan jag belyser det med bilden nedan. Gissa vilken version som är photoshoppad?).

Ofta så förkläder vi våra ansträngningar angående vårt utseende som hälsomedvetande. Det är inte bra för hälsan att väga för mycket, intalar vi oss. Nej, det kanske stämmer, men det är inte speciellt hälsosamt att befinna sig i en ständig kamp med sin kropp. Vad sätter det för spår i kroppen att överskölja den med sådana negativa känslor (för mer om detta se gårdagens inlägg)

Ibland kan jag tycka att dagens skönhetsideal är som en järnjungfu (ni vet, det medeltida tortyrredskapet som är som ett skal, en figur, av järn med vassa piggar inuti som personen spetsas på när man stänger dörren om henne). På något sätt, genom inre (vi är våra egna övervakare, torterare och bödlar i den här frågan) och yttre påverkan har vi tvingat in oss i den här mallen för hur vi ska vara och nu "förblöder" vi på vår energi och, framför allt, vår glädje. För vem kan känna livsglädje när hela livet är en strid för att vara tillräckligt smal eller om man jämt känner sig underlägsen andra som är smalare?

Visst är det underligt att ju mer plats vi kvinnor tar i det offentliga rummet desto smalare och sjukare blir idealet? Det påminner mig om Naomi Wolfs utmärkta bok Skönhetsmyten där hon analyserar hur dagens skönhetsideal på ett effektivt sätt sparkar undan fötterna på oss kvinnor. För hur ska vi kunna åstadkomma något när vi ständigt är fullt upptagna med att tänka på hur vår kropp ser ut eller är så hungriga på grund av en ny svältdiet att vi knappt kan tänka klart? Läste någonstans att vi kvinnor tillbringar ungefär 33 år av vårt liv med att banta. Det är ju bara för tragiskt.

För vad är egentligen lycka? Det är en fråga som vi alla måste ta ställning till individuellt, men är verkligen en vacker kropp meningen med livet? För i så fall är vi körda. Kroppen kommer förfalla oavsett hur mycket vi pysslar om den (och dagens ideal handlar ju på intet sätt om att ta hand om kroppen utan om att pressa den till det yttersta för att uppnå ett visst utseende). Buddhisterna brukar betrakta kroppen som skum (till exempel det skum som bildas på havsvågorna); vackert, bräckligt och förgängligt. Så det måste ju finnas något annat att leva för än yta, något annat som är värt att utveckla, något som är varaktigt.

Så vad kan man göra för att ta sig ur den här rävsaxen? Jag tror att medvetenhet är det första steget, att vara medveten om vad dagens ideal innebär på kort och lång sikt. Att vara medveten om att det vi gör har sin grund i våra känslor som i sin tur har sin grund i våra tankar. Och att vi kan förändra våra tankar. Tjockångesten har sin grund i någon knäpp slutsats som jag gjorde som liten och nu är det så väl "inövat" i mig att den känslan uppstår per automatik. Om jag är mindful på den här känslan och hela tiden saktar in, tar ett steg tillbaka och ser det som ligger bakom istället för att rusa iväg och agera på känslan så har jag en bra utgångspunkt. En bra start för att leva ett bra liv. För att citera Naomi Wolf:

"Vi behöver inte förändra våra kroppar, vi behöver förändra reglerna."

Och reglerna bestämmer vi själva, ingen annan!

Namaste!

Kropp och själ

Just nu läser jag Deepak Chopras bok Perfekt hälsa och den är otroligt intressant. Den handlar inte bara om vad man kan göra själv för att må bättre utan även en hel del om hur kroppen fungerar och då främst om hur själen, eller medvetandet, påverkar kroppens olika processer.

Inom ayurveda så räknar man med att sjukdomsprocessen består av sex steg, medan den västerländska medicinen först räknar det femte steget som sjukdom (det är när de fysiska symtomen kommer och är mätbara). Men enligt ayurveda så har alltså obalansen byggts upp enligt en längre tid innan det blivit ett sjukdomstillstånd.
Och jag tycker att det verkar vettigt. Ofta så känner man ju, om man inte helt förtränger kroppens signaler, att något håller på att hända eller att något inte står rätt till. Kanske söker man läkarvård utan att de kan hitta något som är direkt fel på en. En del får till och med höra att deras symtom är psykosomatiska, alltså att felet inte är i kroppen utan i sinnet eller känslorna (något en del läkare använder för att kunna avfärda patienter och som många därför blir väldigt upprörda över). Men om man ska se på hur kropp och själ hänger samman så kanske det i själva verket är så att många, eller kanske till och med de flesta, sjukdomar är just psykosomatiska? Chopra beskriver det så här:

"All otillfredsställelse måste faktiskt få sitt fysiska uttryck, eftersom alla våra tankar omvandlas till kemiska ämnen. När du är glad kommer kemiska ämnen i din hjärna att föras ut i hela kroppen och föra glädjen med sig till varje cell. När de tar emot budskapet, blir cellerna också "lyckliga"; de börjar alltså fungera mer effektivt genom att förändra sina egna kemiska processer. Om du är ledsen, å andra sidan, kommer det motsatta att ske. Din depression omkopplas kemiskt till varje cell i kroppen, får till exempel hjärtat att värka, och immunförsvaret att försvagas. Allt vi tänker och gör har sitt ursprung i den kvantmekaniska kroppen och kommer sedan upp till verklighetens yta."



Det är hög tid att allt som hör till själen eller psyket slutar vara så tabu. Titt som tätt stöter jag själv på patienter som somatiserar (kopplar hur de mår till fysiska sjukdomar eftersom det är så tabu att säga att man mår psykiskt dåligt; de är inte deprimerade utan har svårt att svälja, har ont, är förstoppade med mera) sina symtom trots att det är helt uppenbart att orsaken till de fysiska symtomen ligger just i deras psyke. De är ofta motvilliga till att behandlas för grundorsaken utan vill ha värkmedicin eller laxermedel istället. Deras fysiska symtom är riktiga, de upplever dem, men ofta ger de dem för stora proportioner. Och ett antal gånger har jag också sett att när depressionen behandlas så försvinner kroppens symtom. Kanske är de somatiska sjukdomssignalerna under en depression kroppens sätt att varna för att något är fel och att, om inget görs, så kommer kroppen ta skada? Det är en tanke bara.

Jag menar inte att man ska ta avstånd från den västerländska medicinen, men visst vore det en utveckling i rätt riktning att slå ihop de båda synsätten så att man kan förebygga sjukdomar innan de uppstår och medför lidande för personer? De ayurvediska tankarna om att stärka individen och att få balans är ju något som man kan tillämpa när som helst oavsett om man är frisk eller sjuk.
Det här sättet att se på sjukdomar ger oss kanske ett visst ansvar för de sjukdomar som vi utvecklar, vilket kan ses som hårt. Men det får absolut inte får användas för att fördöma någon utan bara som ett sätt att förstå hur allt hänger ihop. Däremot ger det oss en oerhörd makt att påverka vår hälsa och hur vi mår, vilket känns hoppfullt!

Jag avslutar med den här vackra körmusiken som är så häftigt inspelad! Det är fantastiskt vilken talang det finns här i världen och vilket redskap internet kan vara för att föra oss närmare varandra!



Namaste!

Mitt möte med mindfulness

Nuförtiden finns det oerhört många självhjälpsböcker inom alla möjliga områden och det kommer ständigt nya. Naturligtvis finns det de som kritiserar det här fenomenet. De ser det som ett sätt att tjäna pengar på folks illabefinnande (men i så fall kan man säga detsamma om sjukvård) eller att man försöker få livets alla svårigheter att framstå som lätta att lösa bara man följer författarens steg-för-steg-plan (är verkligen 100% lycka möjlig hela tiden?).
Jag kan tycka att det är en positiv trend att den enskilde individen tar ett större ansvar för sin hälsa, sin utveckling och sin lycka. Man lutar sig inte tillbaka och resignerar i det som är utan söker nya vägar. Och ibland kanske det enda som man kan förändra är inställningen till det som är och det kan räcka gott och väl.

Jag läser gärna självhjälpsböcker och ser dem som olika förslag för att må bättre. Ibland är boken inget att ha, eller kanske rättare sagt, inget för mig. Om den inte ger mig något så lämnar jag bara tillbaka den till biblioteket och bryr mig inte mer om råden i den. Not meant for me. Ibland hittar man en riktig pärla som får en att se på världen, sina medmänniskor eller sig själv annorlunda. Man breddar sitt perspektiv lite och mår förhoppningsvis lite bättre.

En bok som har betytt mycket för mig är Vart du än går är du där av Jon Kabat-Zinn. Första gången jag hörde talas om denne intressante läkare som forskat kring interaktionen mellan kropp och medvetande var på en kurs med jobbet under hösten 2008 (det var samma höst som jag började yoga regelbundet inser jag nu. Undrar om det finns något samband mellan de två? Det finns det säkert...).
En av dagarna var tillägnad mindfulness och föreläsaren, Ylva Engström, var jätteduktig. Vi fick äta ett russin på ett medvetet sätt (titta, känna, lukta, smaka, tugga långsamt. Kan vara värt att prova om du, precis som jag har en tendens att slänga i dig maten) och reflektera kring tendensen att vi sällan eller aldrig är här och nu utan oftast är två eller tre steg före i tankarna (med stress och irritation som följd). Jag kände direkt att detta var något för mig som har en tendens att stressa upp mig och fastna i tankar och ältande. Så jag lånade boken på biblioteket och bara älskade den! Jon Kabat-Zinn skriver på ett mysigt och lättillgängligt sätt och använder sina egna svårigheter som exempel (jag älskar författare som kliver ner från guru-pedistalen och gör det. Inser naturligtvis att det är jag som placerat dem där uppe). Jag köpte snart mitt eget exemplar och hade den länge liggande på sängbordet för att lätt ha tillgång till den. Den öppnade mina ögon för ett helt nytt sätt att relatera till...allt, egentligen. Han fick mig för att börja intressera mig allt mer för det österländska sättet att tänka och leva och på den vägen vandrar jag än. Inte perfekt, men kanske lite klokare.

Namaste!

Att äga eller ägas?

Det här med saker och ägande är ett känsligt kapitel för många. Vissa är ekorrar och vill spara allt. Bara antydan om att behöva göra sig av med saker kan ge en oerhörd oro. Andra mår lika dåligt av att spara och vill absolut inte bindas till en massa prylar som man egentligen inte behöver.

Jag tillhör utan tvekan den sistnämnda gruppen. Jag vill ha rent och öppet och luftigt, till och med inuti mina skåp (är väl lite påverkad av tankegångarna inom feng shui som menar att en massa föremål kan stoppa flödet av energi i huset). Saker som jag inte använder eller tycker om ger jag gärna vidare och hoppas att nästa ägare får större glädje av dem. Jag tycker att det känns så oerhört skönt att rensa bort saker. Jag kan känna mig riktigt befriad när kläder, leksaker och prylar hamnar i insamlingspåsarna och inte längre fyller garderober och byrålådor. Sedan kör jag iväg dem till Svenska Kyrkan som skickar vidare dem till behövande här i Sverige och utomlands. Förhoppningsvis blir min lump någon annans skatt.

Min inställning riskerar dock att krocka rejält med andra i min omgivning som de tycker tvärtom. De tycker att det är en plikt att spara saker från släktingar. För dem är det kanske ett sätt att minnas, men så fungerar det inte för mig. Det kan vara en svår balansgång att vara sann mot det man själv vill och vet att man mår bra av utan att stöta sig med andra. Speciellt när det finns ett hus som måste tömmas som är fullt med möbler och släktklenoder.

Men om jag tog hand om en massa saker som jag egentligen inte vill ha, utan gjorde det bara för att andra ska slippa slänga, så skulle det sluta med att jag mår dåligt. Mer förr än senare skulle jag utan tvekan bli mer än måttligt irriterad på alltihop. Kanske skulle jag inte ens känna mig hemma i mitt eget hem.

Det enda raka är att försöka göra det som man vet är rätt för en själv utan att "ta över" andras ångest över att behöva göra sig av med saker. I ett sånt här fall så får man kanske, trots att det låter kallt, ta lite mindre hänsyn till andras känslor för att ta hand om sig själv.

Namaste!

Novis inom ayurveda

Jag har börjat intressera mig för ayurveda och har precis läst ut Ayurveda för kropp och själ av Eva Sanner. Den var väldigt intressant och förklarade på ett bra sätt som till och med en nybörjare som jag kunde ta in. Men den gick inte tillräckligt på djupet för min smak så nu har jag börjat läsa Perfekt hälsa av Deepak Chopra och hoppas på lite mer tips.

Jag tror definitivt på att vi tillhör olika kroppstyper, så kallade doshor, och att vi alla mår bra av individuella lösningar för vår hälsa. Standardlösningar fungerar ju sällan för mer än ett fåtal. Och jag gillar verkligen tanken på hur kropp och själ påverkar varandra.

Enligt testet i boken så är jag en vata och jösses vad det stämmer! Jag kan verkligen känna igen mig i beskrivningen och därför verkar det som en god idé att lära sig mer om det och testa hur jag mår av de förändringar som föreslås. Kanske är det obalanser som ställer till det så för mig humörmässigt. En vata blir tydligen orolig vid obalans och det kan jag ju utan tvekan känna igen mig i. :-)

Jag har redan börjat med tre förändringar: att lägga mig tidigare, att börja dagen med en kopp hett vatten och att dricka ett vata-te. Inga dramatiska förbättringar än, men det känns bra att få sova lite mer. Barnen är inne i en period då de väcker mig några gånger per natt för att sedan gå upp runt klockan sex så varje minuts sömn är dyrbar just nu.

Hittade den här sidan på nätet om det är någon som är nyfiken på att se vilken kroppstyp de tillhör.
Om det är någon som läser detta som har erfarenhet, positiv eller negativ, av ayurveda så vore det kul om ni delade med er.

Önskar er alla en trevlig helg i det härliga höstvädret! Namaste!

Monkey Mind del II - hämnaren!

Det är utan tvekan en konst att kunna studera! Det är nästan 10 år sedan jag blev färdig sjuksköterska och sedan dess har jag bara gått på enstaka föreläsningar.

Nu sitter jag här, ensam hemma och med en hög böcker som måste läsas inför ett antal uppgifter. Böckerna är intressanta och uppgifterna är stimulerande, men trots det drabbas jag av en överväldigande lust att städa garderoberna. Eller kanske våttorka golven. Det skulle visserligen behövas, men inte nu.

Bara det här att sitta stilla så länge gör mig oerhört rastlös. Jag är van vid att flänga runt och vara i rörelse, antingen med barnen eller på jobbet. Jag kommer på mig själv med att göra upp planer för att cykla till biblioteket och försöker maskera det inför mig själv som något studierelaterat (trots att jag vet att jag egentligen vill kolla in mer böcker om ayurveda och fantasy). Det är fascinerande hur man försöker manipulera sig själv. Men jag försöker att vara disciplinerad och återgå till studierna. Eller rättare sagt så tänker jag göra det så fort jag har skrivit färdigt det här.

Fast det är klart, jag skulle nog ha lättare att samla tankarna om jag gjorde av med lite överskottsenergi genom ett långt och ansträngande yogapass. Och mediterade en stund för att lugna sinnet. Och sedan gjorde en uppfriskande smoothie så att hjärnan får energi. Och drack den långsamt (så att jag inte får magknip). Och sedan.....

Yoga för äldre

Idag har jag pluggat och en del i studierna var att se ett avsnitt av teveprogrammet Veteranteve som gick på SVT för några år sedan.

Det handlade om det friska åldrandet och var uppfriskande fritt från stereotyper om äldre. Det innehöll bland annat en 89-årig man som tävlade i sprint. Han studsade runt i gympasalen när han värmde upp och gjorde bland annat huvudstående. Det fick mig att undra om det fanns någon för yoga som passar för äldre (och med äldre menar jag personer över 65). Eller är det något som enbart är för de unga och sedan när man blir gammal så får man lägga ner sitt intresse?

Svaret på den frågan är nej! Man kan hålla på med yoga högt upp i åldrarna och till vilken grad man kan utföra de olika positionerna är väldigt individuellt.



Jag gjorde en snabb sökning på nätet och hittade massor av information. Om man enbart söker på youtube så finns där flera olika pass med sittande yoga som passar de som, till exempel, har svårt med balansen.

Jag hittade den här artikeln med lite lätta rörelser som kan passa äldre.
Här är en lång text med en massa matnyttigt om bra positioner och yogans positiva effekter på hälsan under ålderdomen.

Och denna innehöll både videoklipp, fakta och positioner.

Kolla in det här otroligt inspirerande klippet om en 92 år gammal yogamästare!

Det är så härligt att se att åldrande inte behöver vara på ett visst sätt utan kan vara precis så som man själv vill. Sedan är det klart att inte alla är somatiskt pigga, utan att många drabbas av krämpor. Men det känns bra att veta att möjligheten ändå finns att prova nya saker eller att utveckla det man redan kan utifrån sin förmåga.

Namaste!

Med avstamp i ett mellanrum

När min man läste godnattsaga för vårt äldsta barn så stod jag i köket och rev i skåpen på jakt efter något, vad som helst, att tröstäta. Jag var trött och kände mig misslyckad efter en lång och jobbig dag. Jag ville, jag behövde, döva de känslorna på något sätt för jag orkade inte med dem och min "drug of choice" är utan tvekan mat. Kakor, bullar, kakdeg eller smörgåsar? Eller skulle jag sticka över till affären och köpa godis?

Jag har ofta varit i den här situationen genom åren och har bara kunnat stå emot ett fåtal gånger. Men under de senaste åren har jag lagt märke till att det finns ett mellanrum mellan känslan att jag måste tröst- eller hetsäta till att jag faktiskt gör det. När jag befinner mig där så vet jag att det fortfarande finns en möjlighet att välja ett annat sätt att agera. Jag försökte dra ut på den stunden och gjorde mellanrummet större genom att låta ytterligare några sekunder gå.

Jag släppte tankarna som kretsade runt maten; planerna på vad jag skulle äta, hur goda och söta de där första tuggorna skulle vara och vad skönt det skulle kännas att få äta hämningslöst (detta förbjudna). 
Istället började jag tänka på hur det skulle kännas efteråt i kroppen när jag var så mätt att jag mådde illa. Jag tänkte på hur jag skulle må psykiskt: ångest, skam och en enorm stress att genast, på vilket sätt som helst, bli av med kalorierna som jag satt i mig. Jag skulle bli tvungen att träna, tvångsmässigt och därmed utan någon som helst glädje, under de flesta kvällarna i veckan för att kunna känna mig någotsånär ok.

Det var inte det jag ville. Det jag egentligen ville var att göra lite yoga, men jag kände mig för trött. Så på något sätt lyckades jag släppa behovet av att tröstäta, kanske för att jag helt enkelt inte gjorde något motstånd mot det. Jag sa inte till mig själv att jag INTE fick äta. Jag bara iakttog hela härvan av känslor och impulser och lät dem finnas där utan att agera. Och det mest förvånande av allt: det var inte ens jobbigt.

Istället gick jag direkt till datorn och tittade på några klipp med Tara Stiles på youtube. Jag blir så inspirerad av hennes entusiasm! Och efter några minuter kändes allt bra. Jag hade annat att tänka på än mat och var inte ens trött längre!

Så jag bytte om till träningskläder, rullade ut min matta, tände några ljus och satte på musik (gillar att yoga till Deva Premal). Sedan rann tiden iväg medan jag testade nya positioner och njöt av mina favoriter.
Nu efteråt känns det väldigt hoppfullt att jag lyckades bryta mönstret och istället göra något som jag mådde bra av. Jag är medveten om att det kommer att gå åt skogen emellanåt i framtiden, men just idag gjorde det inte det!

Namaste!

Ett gott skratt förlänger livet?

Det är något som man hört till leda, men som faktiskt har visat sig stämma genom forskning (kolla in den här artikeln, denna och denna. Detta är bara ett axplock - det finns massor av fler studier och artiklar för den som är intresserad). Jag tycker att det är jättespännande!

Skratt (det behöver inte ens vara äkta för att ha effekt utan ett rent mekaniskt leende eller skratt utan glädje bakom har samma välgörande effekt och efter en liten stund så känner man plötsligt äkta glädje) har visat sig stärka immunförsvaret, sänka nivåerna av stresshormoner (och minska känslan av stress), förbättra humöret, slappna av musklerna, förebygga hjärt- och kärlsjukdomar, öka återhämtningsförmågan, stärka våra förhållanden (och göra oss mer attraktiva för andra), minska smärtor, minska förekomsten av konflikter i grupper och öka förmågan att arbeta som ett team samt minska ångest och rädslor. Allt detta medan man har kul! Vilken fantastisk medicin!

Ett led i detta är skrattyoga som man kan läsa mer om här. Jag tycker att det är oerhört intressant och skulle gärna prova det.

Egentligen borde kanske läkarna ordinera skratt och leenden istället för ångestdämpande läkemedel ibland, precis som de nu rekommenderar motion och avslappning vid depressioner och ångest. Jag tror att det skulle kunna hjälpa många med lindrig ångest.
Det skulle kunna vara första steget att komma bort från bedöva-dina-känslor-och-lägg-locket-på-med-ett-piller-attityden som är så vanlig både bland vårdpersonal och patienter. Man skulle kunna ta första steget att nå orsaken till problemen istället för att bara behandla symtomen (ett exempel: ätstörningen är bara ett symtom på ett inre problem, kanske en destruktiv tanke som fått löpa amok oemotsagd tills den blivit en sanning).

"Whatever you focus on expands."
Christopher M. Knight

Som sjuksköterska kan jag se det som en del i omvårdnaden av patienten att visa dem andra sätt att hantera sin situation och sin ångest. Våra tankar är så lättlurade att man kan leda in dem på andra banor bara genom att skratta, andas djupt eller sträcka på kroppen lite. En lugn promenad då man tar djupa andetag är fantastiskt uppfriskande. Och det är utan tvekan ett bättre alternativ än att grubbla, ligga på sängen eller kasta sig in i sånt som bara stjälper en. Sedan kan det vara riktigt svårt att motivera deprimerade personer att göra något för att må bättre då de ofta är helt passiviserade av sin nedstämdhet och känslan av skuld och hopplöshet.

Igår tittade jag på Mia Skäringers show "Dyngkåt och hur helig som helst" och skrattade så att tårarna rann. Och jag tror att även ikväll får det bli en komedi för att lura systemet i rätt riktning!

Namaste!

Henry David Thoreau

Om du inte vet vem den här mannen var så ska jag snart upplysa dig om det. Jag blev nyfiken på honom när jag som liten såg Döda Poeters Sällskap (älskar fortfarande den filmen). Det var Henry David Thoreau som skrev den här texten som eleverna läser upp:

"Jag gick till skogs för att leva medvetet. Jag ville leva innerligt och suga märgen ur livet! För att utdriva allt som ej är liv. Så att jag inte vid min död inser att jag aldrig levat".

Och det var ingen poetisk omskrivning som han drog till med utan han gick faktiskt till skogs!

Henry David Thoreau levde mellan 1817 och 1862 i Concord, USA (om du är en boknörd som jag så känner du igen orten från den underbara boken Unga Kvinnor av Louisa May Alcott - som givetvis kände Thoreau). Han studerade vid Harvard, men flyttade sedan tillbaka till sin födelsestad.

Thoreau var en mångsysslare; han skrev essäer, böcker och poesi som tillsammans fyller över tjugo volymer (hans idéer har inspirerat, bland många andra, Mahatma Gandhi, Martin Luther King Jr, Emma Goldman och Leo Tolstoy). Ett tag hade han en skola tillsammans med sin bror med, för den tiden, progressiva idéer. Senare var han lärare åt sin vän Ralph Waldo Emersons barn under en period. Han arbetade under hela sitt liv till och från i faderns pennfabrik.

Thoreau var en av ledarna för transcendentalisterna som kritiserade hur samhället såg ut och dess intellektualism. De trodde att intuitionen överstiger ("transcends") det fysiska och det empiriska samt religiösa doktriner och visar människan rätt väg till en idealisk spiritualitet. Deras motto var: "plain living, high thinking".

Han var under hela sitt liv emot slaveriet och mot krig. Han vägrade att betala skatt då han inte ville stödja dessa företeelser ekonomiskt. På det sättet var han en föregångare för att använda civil olydnad för att påverka staten.

Han förordade en enkel livsstil nära naturen och föredrog att äta vegetariskt. Han gjorde ett två år långt experiment med den livsstilen då han bodde i en liten stuga som han byggt själv vid sjön Walden och försökte vara självförsörjande. Hans upplevelser där står det att läsa om i boken Walden som finns på pocket på svenska. Jag kan verkligen rekommendera den för jag tyckte att den var oerhört tänkvärd. Det kändes som om Thoreau var väldigt långt före sin tid (i sina sista skrifter så förutsåg han ekologi och miljöhistoria) och jag undrar vad han skulle tycka om dagens samhälle.

Det finns oerhört många vackra och kloka citat av Thoreau och här kommer ett litet urval:

"Men have become the tools of their tools."

"Endast den dagen gryr, som vi är tillräckligt vakna att se."

"Under a government which imprisons any unjustly, the true place of a just man is in prison."

"Det är aldrig för sent att överge våra fördomar."

"When we are unhurried and wise, we perceive that only great and worthy things have any permanent and absolute existence, that petty fears and petty pleasures are but the shadow of the reality."

Han avled till följd av tuberkulos och bronkit när han var 44 år gammal. När han låg för döden skrev hans faster Louisa och frågade om han försonats med Gud. Thoreau svarade henne:
"I did not know we had ever quarreled".

Hathayoga

Jag har precis läst ut Hathayoga av Ulrica Norberg och tänkte att jag skulle skriv en kort recension om den.

Den tar upp lite av varje om yogans historia och filosofi, men tyngdpunkten ligger på ett utval av några vanliga positioner. Sol- och månhälsningarna gås igenom grundligt. Teknikgenomgången är utförlig och lättförståelig. Boken är dessutom väldigt estetiskt tilltalande då den är fylld av vackra och inspirerande foton.

Jag tror att den här boken är bra för de som är nybörjare och vill veta lite mer om yoga. Den ger en bra grund att utgå ifrån.

Det som jag hade störst behållning av var att få en ny dos av den yogiska inställningen till kroppen och yogan som jag tycker är så befriande. Tanken är att man inte ska jämföra sig med andra (eller ens med sig själv från dag till dag) eller försöka skynda på sin utveckling genom att pressa sig utan iaktta nuet och acceptera varje stund precis som den är.

"Se din kropp som ny varje gång du möter den på mattan." Ulrica Norberg

Namaste!

Nuet är allt vi har!

Livet är så kort och skört. Det går inte att kontrollera även om vi gärna vill inbilla oss att vi kan och gör det. I själva verket sitter vi i passagerarsätet på den här åkturen och får försöka klara oss så gott det går trots alla ojämnheter på vägen. Det enda vi vet är att det kommer att ta slut och det skrämmer skiten ur de flesta av oss. Riktigt gamla personer är ofta, men absolut inte alltid, ett undantag. De har, om de är öppna och närvarande, bearbetat och accepterat sin dödlighet. Kroppen är kanske sjuk och man är trött och då känns döden inte längre som ett hot utan som en möjlighet till något nytt. Och det kanske den är, det återstår att se.
För att citera en patient som är över 90 år:
"Rädd? Absolut inte!" sa X när vi pratade om döden och gav mig en kram. Plötsligt kändes det som om jag oväntat och helt oplanerat blottat min egen rädsla och att X vårdade mig med sin erfarenhet och insikt (det är det som är så härligt med att jobba i vården, man lär sig saker hela tiden i mötet med patienter, anhöriga och kollegor).

I livet kan vad som helst kan hända när som helst. Vi kanske vinner en miljon, blir påkörda av en bil, en cell i kroppen får spader och börjar dela sig för att bygga en tumör eller så blir vi upplysta. Eller något helt annat för ingen vet vad framtiden bär. Den kan vara både fantastisk eller förskräcklig. Våra tankar om framtiden är bara spekulationer.

Det är lätt att vänta på att livet ska ske senare. Sedan, när allt är bra, ska vi vara lyckliga. Vi tänker att vi ska sluta upp med de ovanor vi har som förstör för oss senare. Just nu orkar vi inte eller så är det inte rätt läge. Vi går kvar i våra rutiner dag efter dag och vantrivs istället för att våga göra det vi egentligen vill. Vi gör det inte nu, men kanske senare. Vi tänker definitivt göra det senare.

Tyvärr finns det inga garantier för att det kommer ett "senare". Jag ser hur de som är jämnåriga med mina föräldrar, som alltså närmar sig pensionsåldern, dör eller handikappas av olika sjukdomar som stroke, cancer eller alzheimers. Det pensionärsliv som de såg fram emot blev det inget av.

Jag har nyss fått veta att en person som jag känner troligtvis har blivit mördad. Omständigheterna kring vad som hände är ännu inte klarlagda. Döden i sig är snudd på obegriplig i sin slutgiltighet, men detta är omöjligt att greppa. Jag kan inte förstå att hon är borta, inte på det här sättet. Jag bara hoppas att hon slapp vara rädd eller lida.

Denna snälla, omtänksamma människa som var så modig och stark. Som trots att hon själv hade det jobbigt ibland alltid utstrålade sådan glädje. Som hjälpte mig med min brudklänning och som var så förtjust i mina barn. Jag minns henne leende i sommarsolen. Och nu är hon bara borta.
Ofattbart....

Det påminner mig om att livet är nu och att man gör rätt i ta vara på det. Oavsett hur det ser ut så är det unikt och går inte i repris. Nuet är allt vi kan vara säkra på. Det enda vi kan påverka. Det är allt vi har.

Namaste!

Varför jag inte är vegetarian

Yoga är så mycket mer än bara de kroppsliga rörelserna. De är bara ett av de åtta steg som ska hjälpa en att utvecklas.
Det första steget är yama (som på sanskrit betyder "död" och med det menas egots död) som handlar om hur man bör förhålla sig till världen. Traditionellt finns det tio yamas, medan Patanjali i sin klassiska skrift Yoga Sutras beskrev fem stycken.
Ett av dem är ahimsa, det vill säga icke-våld (som Gandhi använde för att göra Indien självständigt och som i sin tur inspirerade Martin Luther King jr och medborgarrättsrörelsen). Ahimsa innebär att inte åsamka skada, vare sig i handling, ord eller tanke. Att vara vegetarian eller vegan, att köpa ekologisk mat och att leva på ett sätt som är hållbart för miljön är vanliga konsekvenser av att integrera ahimsa i sitt liv.

Jag delar den här synen och vill eftersträva ahimsa i mitt liv, men på en punkt så fungerar det inte. Jag klarar inte av att vara vegetarian. Jag kan få så dåligt samvete över detta när jag tänker på djurens välbefinnande. Oavsett hur väl vi behandlar dem så ser vi dem ändå som objekt som vi har rätt att döda istället för subjekt med känslor som bör respekteras precis som oss människor.

Men för mig är vegetarianism tätt sammanlänkat med mina ätstörningar. Jag har varit vegan i 4,5 år och det var under de åren som jag vägde som minst. Veganism var en utmärkt strategi för att slippa äta (många som har ätstörningar väljer, medvetet eller omedvetet, att vara vegetarianer eller veganer just för att då diskvalificerar man sig automatiskt till många måltider samt att man har en bra ursäkt att komma med). I slutet av 90-talet ville folk som jag mötte gärna diskutera militanta veganer och deras handlingar, vilket jag med glädje deltog i (snacka om skenmanöver), istället för att kommentera det uppenbara: att jag vägde för lite. Men det kan ju också vara så att de trodde att man faktiskt svälter ihjäl om man inte äter kött och mjölk (så är det inte! Om man är normalviktig ska man inte går ner alls om man ersätter de produkter som man utesluter). Men om någon hade sagt något så hade det inte gjort någon skillnad för jag hade ingen insikt överhuvudtaget i mitt beteende och var helt känslomässigt avstängd, med ilska och ångest som undantag.

Förra sommaren gjorde jag ett nytt försök att utesluta kött och det gick bra i början. Jag lyckades hålla en god balans, men efter ett tag föll jag in i mitt gamla beteende; uteslöt allt mer matprodukter, åt mindre, tränade mer och fixerade mig vid min vikt. Till slut, när hjärtat vägrade sitta på avbytarbänken längre, fick jag en massa ångest och vaknade upp. Det hade gått så lätt att lura mig själv att jag inte märkte det själv, trots att jag försökte vara mindful.

Jag trodde att det bara var jag som var så här "dum" och inte klarade av att vara vegetarian, men efter ha läst i lite olika bloggar så har jag insett att det är många som har samma problem. Att upprätthålla ett normalt ätande och tränande är som att gå på lina, minsta lilla vindpust kan få en att tappa balansen. Att utesluta matvaror väcker destruktiva mönster till liv oavsett hur goda intentionerna är. Jag tycker att det är sorgligt, men måste acceptera att just nu är det så här. Kanske kommer det att förändras med åren så att jag kan vara vegetarian igen i framtiden.

Namaste!

En promenad i skogen

Att vara i naturen är oerhört rogivande tycker jag. Det är så lugnt och skönt. Det känns verkligen som om man får vila sinnena som kan bli helt överstimulerade när man är i staden och ständigt är omgiven av intryck som pockar på ens uppmärksamhet. Skogens ljud är vilsamma och det doftar så fantastiskt gott från jorden och växterna.

Idag tog jag med mig barnen ut på landet för att undvika en upprepning av gårdagens kalabalik. Vi vandrade på en slingrande stig på en hög ås, först i tät skog och sedan i en kohage utmed en vacker sjö. Det var ljuvligt! Jag njöt av den vackra naturen och utsikten. Barnen fick springa av sig och titta på spännande saker som myrstackar och grodor (ok, om sanningen ska fram så var de nog mest fascinerade av kockorna med koskit, men de hade kul och tyckte att det var ett äventyr och det är huvudsaken).

Men detta att gå ut i skog och mark är något som jag brukar glömma av eller kanske rättare sagt inte ta mig tid till. Om jag är i skogen så finns det oftast något som ska utföras, som att jogga eller så plockar man bär. Det är synd för att bara ströva omkring, i lagom takt, är ett fantastiskt sätt att ladda batterierna på igen. Eller att bara sitta i gräset i en park eller en trädgård och verkligen ha kontakt med jorden. Dessutom är det helt gratis och något man gör utan några som helst krav på sig. Man är, existerar, andas medvetet och är närvarande i det som man upplever. För oss blev det receptet på en lyckad dag tillsammans.

Digging a depression

Jag tänkte att jag skulle skriva av mig lite för jag har en jobbig dag. Det brukar alltid kännas bättre när jag har gjort det (fast förr skrev jag i en dagbok, inte på nätet, men det kanske finns någon där ute som gått igenom något liknande och har några råd att ge).

Mitt yngsta barn får sådana fruktansvärda vredesutbrott och de riktar sig bara mot mig (i alla fall sedan jag började jobba). När jag inte är hemma så är det tydligen inga problem, men det startar direkt när jag kommer hem.

Det är skrik och vrål, leksaker och böcker och mat som kastas (och blir förstörda). Barnet slår sig själv, mig eller sitt syskon, river sitt hår och rullar runt på golvet.
Utbrotten pågår mest hela dagarna, ibland med bara fem minuters mellanrum förutom när man kan avleda med lite barnprogram på teve. Fast det är inte alltid det fungerar heller. Och så får jag så fruktansvärt dåligt samvete för jag har ju läst om att teve inte är bra.

Det här har pågått i över ett år nu, förutom att det var en lite lugnare period i våras. Ibland beror utbrotten på trötthet eller syskongräl, men för det mesta förstår vi inte alls varför. De bara kommer, även när allt är som det ska.
Vi har varit på läkarbesök på BVC och de säger att allt är ok, att det bara är ett starkt temperament och trotsåldern. Men hur vi ska hantera det hade de inga svar på. Vi har provat lite olika strategier, men inget har hjälpt.
Samtidigt är mitt barn helt underbart i vanliga fall; smart, charmig och kelig.

Idag har det varit hemskt. Jag har inte klarat av att hålla mig lugn utan har blivit irriterad och skrikit tillbaka, blivit ett ilsket barn själv. Nu sitter ångesten som en knut i bröstet och jag kan knappt andas. Jag fattar inte hur jag ska orka mer. Känner mig misslyckad som inte kan lösa det (fast det kanske inte går att lösa, utan måste bara härdas ut - all things must pass) eller hantera det bättre. Jag älskar ju mina barn något enormt och vill ge dem en bra start i livet. Är bara så fruktansvärt trött. Ber om ursäkt om jag låter gnällig, men det är så tråkigt att det alltid är bråk och skrik hemma.

Några böcker om yoga

Jag älskar verkligen böcker och att läsa. Jag kan gå omkring hur länge som helst i bokaffärer och bibliotek (speciellt magasinen - de är rena guldgruvorna) och nätbokhandlar är direkt livsfarliga (i alla fall för min ekonomi) med sitt överflöd av böcker som man vanligtvis inte hittar. Båda mina barn tycker att böcker är roligt fast med tanke på att jag alltid överröst dem med sagor så är det kanske inte så konstigt. Det är inte lätt att stå emot sådan massiv indoktrinering. Att läsa för dem innan de ska somna är ofta dagens mysigaste stund.
Jag håller dessutom på med en tatuering som är en hyllning till min passion och mina favoritförfattare. Det är några sittningar kvar, men jag tänkte lägga ut bilder på den här när den är klar.

Jag läser allt, men är extra svag för biografier om intressanta personer, fantasy, poesi och faktaböcker om diverse specialintressen. Och så naturligtvis romaner! Romaner av nya författare, klassiker, nobelpristagare, ungdomsromaner och så vidare. Det finns så oerhört många duktiga författare och mer bra böcker än jag någonsin kommer att hinna läsa (en tanke som alltid stressat mig lite). Idag tänkte jag skriva om några bra böcker om yoga som jag läst.

Jag börjar med min favorit: Yogaliv - åtta steg till ett liv i lätthet av Eva Lewenhaupt. Det är en väldigt vacker bok som varvar fakta om yogafilosofins åtta delar med intervjuer och fotografier. Jag brukar återkomma till den då och då när jag behöver inspiration. Det är inte så mycket om de olika positionerna, asanas, så om man är på jakt efter tips om teknik så rekommenderar jag istället Yoga av Inge Schöps som går igenom 120 övningar. Sedan finns det naturligtvis många andra böcker, speciellt på engelska, som verkligen går in på djupet med tekniken. Jag har själv inte läst David Swensons bok Ashtanga yoga (men det vill jag, naturligtvis), men jag har hört att den ska vara väldigt ingående.

Yoga för barn av Juliet Pegrum ger en god insikt i vad man bör tänka på om man vill yoga tillsammans med sina barn, bland annat hur man kan fånga deras intresse och hålla det hela på en lekfull nivå. Hon har även skrivit en bok Ashtangayoga, men den tyckte jag inte gav så mycket.

En bok som betytt mycket för mig är Steve Ross Happy yoga - 7 skäl att släppa taget. Den handlar också om yogafilosofin och hur man kan använda den för att vara lycklig (märk väl att jag inte skrev "bli lycklig". Om du läser boken kommer du förstå varför). Ross skriver med humor och på ett lättillgängligt sätt så att alla, oavsett hur kunnig man är om yoga, ska kunna tillgodogöra sig filosofins visdom. Varje kapitel innehåller också punkterna inre yoga, tips, kosttillskott, yogaställningar (två-tre stycken relaterade till texten) och musikförslag.

Karin Björkegren har skrivit flera böcker om yoga, gjort flera DVDs (bland annat en om gravidyoga som jag hade stor behållning av under min sista graviditet. Den finns nog inte att köpa längre, men i våras släppte hon den här) samt att hon även har medverkat i DVD-serien om ashtanga yoga. Boken Yoga för kvinnor tyckte jag var jättebra och intressant eftersom den handlade just om yoga ur ett kvinnligt perspektiv.

När jag får möjlighet tänker jag läsa Autobiography of a yogi av Paramahansa Yogananda. Det är en yogaklassiker som tydligen ska vara oerhört bra. Så den är inköpt och står och väntar på mig i bokhyllan tillsammans med många andra.

Kärleken vinner?

Jag har alltid varit en sökare. Det finns väl en mängd orsaker till det och under årens lopp har de anledningarna ändrats lika ofta som mina intresseområden. Men om jag skulle försöka ringa in varför så har det bland annat varit sökandet efter en identitet och en grupptillhörighet, en längtan efter svar, mening, trygghet och tröst som drivit mig.
Jag tror inte att detta är något som är specifikt för mig utan något som alla upplever mer eller mindre. Och eftersom jag alltid fascinerats av det som är annorlunda och intresserat mig för andra sätt att se på världen har filosofi och religion tilltalat mig. Det hade lika gärna kunnat bli något annat.

För några år sedan, i samband med en livskris (en lite mer rumsren beskrivning av "djup depression") fann jag stöd i att gå till kyrkan. Det var alltid så lugnt där och det gav mig en möjlighet att varva ner och bara vara. Jag antar att det är samma andningshål som jag hittar på yogamattan nu för tiden.

Det finns mycket fint inom kristendomen (som till exempel den kristna konsten, här representerad av Michelangelos skulptur Piéta) och jag mötte många härliga, varmhjärtade personer, men till slut kunde jag inte ha överseende med dess inkonsekvens och jag "tappade" min tro.

Ena stunden var det "Gud älskar alla oavsett vem man är eller vad man gjort" och i nästa stund så var alla som inte var kristna förtappade (och även de som inte var "rätt" sorts kristna). Det här är väl kanske inget som är specifikt för kristendomen utan en inställning som finns överallt där människor samlas i grupper, men jag fick det inte att gå ihop. Det lämnade en dålig smak i munnen och gav mig en rädsla för att de när som helst skulle upptäcka hur illa jag passade in.

Sedan kan jag känna att kristendomen har en väldigt förenklad syn på andlig utveckling, speciellt när jag jämför med buddhismen där man kan få ägna livstider åt att nå upplysning. Jag kände att jag trodde, och under en period bad jag till och med regelbundet, men när fascinationen eller nyhetens behag eller vad man nu ska kalla det försvann, så fanns det inget att hänga upp tron på. Jag var samma bristfälliga, problemtyngda individ som innan jag blev frälst (ibland undrar jag om inte hela upplevelsen av att "bli frälst" är en vanlig andlig upplevelse, bara att man väljer att tolka det som man känt som att "helig ande" har sänkts sig över en). Jag hade inte utvecklats någonting, men man skulle bete sig som att man var förändrad trots att man var lika fast i samma sätt att tänka och vara som förut. Det försvann inte av lite böner, en andlig upplevelse eller att säga att man trodde på Jesus. Det blev så uppenbart att det bara var början av den andliga resan, inte dess slutstation.

Det enda som hänt var att jag, återigen, försökt passa in mig själv i ett fack som kändes kvävande efter ett tag och krävde att jag skulle vara på ett visst sätt. Hela jag fick inte plats utan att amputera vissa delar eller att förneka dem. Det tycktes kräva ett dubbelspel. Det var i alla fall så som jag upplevde det.

Så stötte jag på det här klippet med Rob Bell och jag tyckte att hans sätt att resonera var så bra och kärleksfullt. Det är verkligen härligt med människor som vågar ställa frågor och utmana det som ses som självklart. Och sprida hopp (precis som Jesus gjorde, antar jag).
Men naturligtvis har han fått en massa kritik och sedan såg jag det här klippet som på något sätt symboliserade allt det som gör mig arg på kristendomen. Hela Holier Than Thou-attityden och att man inte får ifrågasätta bibeln. Men det finns många som inte alls hittar stöd för alla de konservativa åsikter som många andra påstår att bibeln innehåller. Som till exempel en av mina favoritförfattare Anne Rice (kan verkligen rekommendera The Vampire Chronicles) som kan bibeln bättre än jag.

Och så var jag tillbaka på ruta ett igen, med min längtan efter att tro och utvecklas och insåg att kristendomen aldrig kan bli min tillflyktsort.
Kanske finns det inte ens någon mall som jag passar in i utan jag får upptäcka min egen sanning.

Konsten att hantera jobbiga tankar

Ibland hör man att det är bra att släppa loss sin fantasi och det kan säkert vara en god ide när det gäller att se möjligheter. Men när fantasin redan är överaktiv och bara producerar domedagsprofetior så skulle man må bättre av att tämja den lite.

Jag har den senare varianten av fantasi. Mitt sinne spelar ofta upp skrämmande scener där det genomgående temat är att jag misslyckas med allt och där jag blir övergiven och avskydd. Att ha sådana här bilder på repeat i mitt huvud gör mig naturligtvis ångestfylld, nedstämd och modfälld.

Under åren har jag lärt mig lite olika sätt att hantera dem.
Först och främst säger jag till mig själv att det inte finns någon sanning i de här tankarna. De är fantasier och vilar på antaganden och tolkningar om saker som jag inte vet något om. Vad framtiden innehåller vet vi inte något om. Inte heller kan vi annat än spekulera kring vad andra tycker och tänker (men ofta blir jag förvånad över hur lika vi människor är. Hur till och med de som är duktiga och säkra på alla sätt har samma osäkerhet inombords. Och om de har kontakt med den sidan av sig själv är de ofta oerhört empatiska och snälla).

Sedan brukar jag påminna mig själv om att jag skapar de här tankarna själv. De "kommer" inte bara utan det är jag som pusslar ihop dem och därmed kan välja att göra på ett annat sätt. Det är jag som sitter i "förarsätet" när det gäller min inre dialog och jag kan förändra den. Det är en insikt som ger kraft!

Jag brukar använda mig av andningen. Jag iakttar den och upptäcker då i nio fall av tio att den blivit ytlig och snabb samt att jag känner ett tryck över bröstet (vilket förvärrar ångesten eftersom känslan av att man är på väg att kvävas är oerhört ångestskapande). Om jag har möjlighet så brukar jag försöka göra några yogapositioner eftersom kombinationen av andning och kroppsrörelser lugnar så bra. Men om det inte går så får fokus på andningen räcka. Och det gör det verkligen, vilket är så simpelt att det låter helt sinnessjukt! Men genom att påminna mig om att ta djupa, lugna andetag så blir det bättre. Svårare än så är det inte.

Jag läste på Elephant Journal häromdagen att 50% av vår sinnesstämning beror på vår kroppsställning och det är något som jag upptäckt är sant. När man mår dåligt går och sitter man ihopkrupen och rörelserna är ofta stela. Det är som om man strävar efter att krypa ihop i fosterställning för att skydda sitt ömtåliga hjärta. Så jag brukar påminna mig själv om att sträcka på ryggen samt slappna av i alla spända muskler i axlar och nacke. Även här är yoga ett jättebra redskap för att stretcha ut alla spänningar som man ofta inte ens är medveten om. Men om man inte har möjlighet att yoga så är det lika effektivt att rulla lite på axlarna.

Sedan försöker jag fokusera på här och nu genom att bli uppmärksam på det omkring mig. Jag ställer mig frågorna: vad ser jag? Vad hör jag? Hur smakar maten? Vad luktar det? Hur känns det? Vad gör jag just nu? Det är en oerhört kraftfull metod att bara engagera sig i nuet oavsett hur det ser ut, men speciellt om man är fast i jobbiga tankar om då- eller framtid.

Till sist försöker jag släppa taget om de där tankarna. De finns där, de kommer och går, men de behöver inte avgöra hur jag mår eller hur min dag blir. Jag kan låta dem försvinna bort i samma takt som jag låter det som händer runt mig fånga min uppmärksamhet.
För de är bara tankar och jag är mer än dem. Jag är det som finns bakom dem och allt annat i mitt liv som växlar och förändras. Vad det är vet jag inte, men det ska bli spännande att ta reda på det.

Namaste!

Yoga mot migrän

Migrän brukar komma som ett brev på posten efter att jag har haft det för stressigt, sovit för lite och/eller slarvat med maten. Eftersom alla tre faktorerna varit aktuella nu, samt att jag efter bikramyogan äntligen kunde slappna av, så vaknade jag naturligtvis med migrän igår (visst är det konstigt att det är när man äntligen lyckas varva ner som migränen slår till!). Det som var tänkt att bli en efterlängtad sovmorgon blev istället svåruthärdligt illamående och huvudvärk. Jag blev tvungen att fokusera på andningen för att kunna stå ut tills medicinen hjälpte. Till slut hade den effekt och jag kunde både ta mig till skolan och hem vilket det var det viktigaste.

Nackdelen med migrän är att det har en tendens att fortsätta dag efter dag så även idag har jag varit illamående och hängig. Det är enbart tack vare att ta medicin som jag har har kunnat undvika en fullskalig migränattack och kunnat fungera. Så jag tänkte att jag skulle prova om det kunde bli lite bättre med hjälp av yoga.

Efter en sökning på nätet hittade jag Tara Stiles: Get rid of headaches. Den bestod av tre positioner och var ganska bra. Jag tror dock inte att huvudstående är något jag skulle ha kraft att ge mig på om jag hade ett migränanfall, men vid spänningshuvudvärk kan det säkert lindra.

Nästa klipp var Yoga helps for conditions: Yoga poses for migraine headaches. Det var några olika sorters massage som man kunde ge sig själv samt stretch för att slappna av i axlar och nacken. Massagen var väldigt skön, speciellt när man gjorde den samtidigt som man andades lugnt och djupt.

Den sista var Yoga poses that relieve headaches och den innehöll två avslappningspositioner, nämligen childspose och savasana (i två varianter). Det kändes jättebra efter den här djupa avslappningen då alla spänningar släppte.

Genom att kombinera övningarna i de tre programmen så fick jag en bra blandning av massage, stretch och djup avslappning som fick mig att mår lite bättre. Hoppas att det kan vara till nytta för någon som läser detta!

Namaste!