Jag börjar, som vanligt, med en serie solhälsningar, men knappt har jag hunnit igenom den första förrän tankarna börjar fara omkring. Och det är inga snälla tankar. Det är som att bli attackerad av vassa små stenar som hittar alla ens ömmaste punkter.
Och så håller det på tills jag inte kan känna någon som helst glädje för den yoga som jag har längtat efter hela dagen att få utföra. Varenda rörelse blir tung, andningen blir ojämn och kroppen känns som en värkande klump. Faktum är att jag knappt vet vilken rörelse som jag utför eller vilken position som jag är i nu. Jag är döv och blind för det som händer och det enda som jag hör är mina tankar.
Till slut blir jag tvungen att säga till mig själv på skarpen att lägga av och se verkligheten som den är. Den senaste tiden, det senaste halvåret om jag ska vara ärlig, så har jag yogat högst sporadiskt. Hur skulle jag kunna vara i toppform då? Mina förväntningar är helt orealistiska.
Och först då, när jag släpper alla tankar på hur det borde vara, kan jag börja njuta av min efterlängtade yoga. Och istället för att känna stress och riskera att de känslorna gör så att jag pressar mig för hårt och tvingar in min kropp i något som den inte är redo för så kan jag känna min stelhet och se den för vad den är. Den är här just nu, men det kommer förändras. Nästa yogapass så kanske det känns helt annorlunda.
Så jag känner min kropp, jag är i nuet och där hittar jag plötsligt möjligheter att arbeta med stelheten och bristen på styrka. Jag hittar nya vägar.
Några visdomsord från Pema Chödrön:
Jag är för stel, för svag, för tjock. Jag brukade orka mer, nå djupare. Jag borde yoga oftare, varje dag, vara mer hängiven. Borde gå ner i vikt, äta nyttigare. Jag kommer aldrig bli så där vig, så stark som hon som jag såg på youtube. Jag kommer aldrig klara den där positionen. Bla bla bla...
Till slut blir jag tvungen att säga till mig själv på skarpen att lägga av och se verkligheten som den är. Den senaste tiden, det senaste halvåret om jag ska vara ärlig, så har jag yogat högst sporadiskt. Hur skulle jag kunna vara i toppform då? Mina förväntningar är helt orealistiska.
Och först då, när jag släpper alla tankar på hur det borde vara, kan jag börja njuta av min efterlängtade yoga. Och istället för att känna stress och riskera att de känslorna gör så att jag pressar mig för hårt och tvingar in min kropp i något som den inte är redo för så kan jag känna min stelhet och se den för vad den är. Den är här just nu, men det kommer förändras. Nästa yogapass så kanske det känns helt annorlunda.
Så jag känner min kropp, jag är i nuet och där hittar jag plötsligt möjligheter att arbeta med stelheten och bristen på styrka. Jag hittar nya vägar.
Några visdomsord från Pema Chödrön:
Jag säger bara word! Känner igen mig i allt du skriver! Men bra att du lyckas vända det, det gör jag olika väl olika gånger just nu. Kram på dig!
SvaraRaderaIbland går det och ibland så rullar jag ihop mattan istället. :-)
SvaraRadera:)Känner igen mig där också. Och att sluta värdera yogan utifrån prestation jobbar jag med nu. Efter en tuff höst och vinter är min kropp trött och inte stark som innan. Då är tålamod så viktigt. Som härom dagen: rullade ut mattan för jag ville yoga. Men insåg snart att det inte skulle bli något långt pass, var helt enkelt alldeles för trött. Så en halvtimme fick det bli i alla fall. Och det var ju också OK. :)
SvaraRaderaDet är något jag skulle behöva bli bättre på också: att göra kortpass och vara nöjd med det. Ofta är man ju helt slut vid dagens slut och så blir det att man struntar i det. Bättre att köra en liten stund än inget alls.
SvaraRadera