Köttätandets psykologi

De flesta av oss tycker om djur och anser oss vara djurvänner. Många av oss delar vår vardag och våra liv med ett eller flera djur. Vi skulle aldrig plåga ett djur och statistik visar att 85% av oss skulle inte kunna tänka oss att döda ett djur med en kniv. När vi ser bilder på eller läser om djurs lidande så blir vi ledsna och mår dåligt. Men trots det så äter vi kött och ser inget motsägelsefullt i det. Frågan är varför.

Forskning har visat att köttätare känner ofta skuld för sitt val av föda och det som det innebär för djuren även om många är omedvetna om att de känner så. För att hantera den inre konflikt, den inkonsekvens som det blir mellan känslor och handling, som uppstår måste man tränga undan den med hjälp av olika psykologiska strategier.

Några av dessa strategier är:
+ bagatellisera
+ hävda att människan är unik (moral disengagement, alltså att en etisk fråga inte gäller i en viss situation)
+ relatera sin åsikt till en ideologi (automatiskt tänkande som köttätande är normalt, naturligt, nödvändigt, har alltid varit så. Även känt som carnism)
+ odla en så kallad moralisk blind fläck (att förtränga och undvika/ignorera det som man inte vill konfrontera)
+ rättfärdiga sig
+´distansera sig från vad kött är
+ dela in de djur som man äter och de som man har som sällskap i två kategorier (dichotomization, precis som att dela in svarta och vita människor i två grupper och förse dem med vissa särdrag)

Det finns studier som visar att för att kunna rationalisera vårt beteende så väljer vi att inte tro på att djur har känslor eller intellekt (läs mer här). Vi väljer att tolka djurs beteende på ett sätt så att det går hand i hand med det som vi vill se, det vill säga selektiv perception. Ett exempel på det är filmen nedanför. Jag ser en kråka som är intelligent och som leker (det vill säga upplever glädje och njutning), medan andra ser en dum fågel som försöker picka loss mat på ett lock och halkar ner från taket hela tiden. Det handlar alltså inte så mycket om djuren som det handlar om oss själva och hur vi tänker (fast i grunden av det senare synsättet så ligger en okunskap och en rad fördomar om djur, i det här fallet en kråka).


De flesta är överens om att både djur och människor kan känna, så kallade primära känslor, som glädje, rädsla, ilska, avsky, överraskning och sorg. De beteenden som följer är inte reflexer utan baseras på känslor. När det gäller de sekundära känslorna, det som kan kallas känslorna som vi har om våra känslor (som skuld, sympati, skam, genans, stolthet, avund, svartsjuka, tacksamhet, förakt, beundran och indignation), så förutsätter de en förmåga att vara självmedveten och reflektera över sig själv och andra. Köttätare tenderar att anse att sekundära känslor är något som är unikt för människor och för sällskapsdjur(!). De anser också att denna skillnaden har stor moralisk betydelse när det gäller hur djur ska behandlas och vilka djur som man kan äta (enligt Bilewicz et al, 2010). Läs mer här och här om djurs känsloliv.

De faktorer som gör att folk fortsätter äta kött (eller återgår till att äta det) är:
+ hälsoskäl (man tror att man inte klarar sig utan kött)
+ brist på kunskap eller tillgång till felaktig kunskap (t ex propaganda från köttorganisationer)
+ smak
+ vanor
+ ekonomiska faktorer (tror att vegomat är dyrt)
+ lättja
+ grupptryck
+ social status (många äter kött på grund av de sociala aspekterna även om de naturligtvis aldrig skulle erkänna detta, ens för sig själva).

Köttätande hör också samman med traditionellt konservativa värderingar, ojämlikhet och hierarkier.
Det finns även genusfaktorer som påverkar, som till exempel att en riktig man äter kött och inte kan leva på "kaninmat".

Man har också noterat att när folk känner sig kritiserade för sina vanor, även när det gäller köttätande, så ökar beteendet ofta istället för att avta. Man äter helt enkelt mer kött för att hävda sig själv då ingen tycker om att ha fel.


Läs Dr. Melanie Joys intressanta tankar om begreppet carnism här.