Solsken!

Idag har jag passat på att klippa mina rosor och förhoppningsvis blir de lika fina som på bilden som är från några somrar sedan. Det var underbart att kunna vara ute i bara t-shirt och känna värmen från solen på huden. Precis vad jag behövde! Dessutom så börjar jag tillfriskna från influensan så nu känns det som om det är hopp om livet igen!

Här kommer receptet på en jättegod bönsallad med quinoa:

Sätt ugnen på 225ºC. Skala 3 morötter och 3 palsternackor och dela i stavar. Skala och skär en röd lök i klyftor. Skölj och dela en broccolibukett. Blanda ned allt i en ugnsfast form med 2 msk olivolja, salt och svartpeppar. Låt stå mitt i ugnen i 20 minuter. Koka under tiden 4 portioner quinoa och skölj en burk blandade bönor. Blanda samman allt i en skål med 1 msk citronsaft, 4 msk olivolja, salt och svartpeppar. Krydda gärna med färsk basilika eller oregano.

Bra vibrationer

Hela familjen har fortfarande influensa så jag försöker spara på mina krafter och hitta någon form av balans. Bland annat genom att lyssna på detta vackra stycke av underbara Snatam Kaur!

Svårigheten att välja hälsa

Igår låg jag och maken huttrande av frossa (ja, hela familjen avnjuter influensan och den har visat sig vara eländigt långdragen) framför teven och såg på Unga Läkare på Kanal 5. Och det gjorde mig så upprörd att de två som kom in för misstänkt stroke eller för att göra en hjärtbypass var så unga. Det är alltid svårt att bedöma ålder, men jag skulle tippa på att de var under 50 i alla fall.

Det är väl jättebra att det finns behandlingar för dessa sjukdomstillstånd, men varför inte arbeta mer för att förebygga dem? Programmet fick mig att undra över dagens livsstil, att vi lever på ett sätt som gör att vi blir sjuka (och som en av läkarna sa: vi tror att vi är oövervinnerliga) medan stor fokus läggs på att vi ska vara smala, att vi ska se hälsosamma ut. Men är vi det om vi följer de populära dieter som förordar att vi ska äta mer animaliska produkter? Det känns inte så. Och att vara smal är definitivt inte detsamma

Och tydligen är det så att de dieterna bara är hälsosamma om man inte äter några snabba kolhydrater alls (och vem av oss klarar det). För om man gör det lagras alla fetter in i blodkärlen som plack vilket medför hjärt- och kärlsjukdomar. En pålitlig källa till mig säger att när man klipper av sådana kärl under en obduktion så är de stenhårda, som om de vore av knäck, och tydligen ska ljudet vara som ett högljutt knaster. Blä!

Men samtidigt är det inte lätt att motstå allt det söta och det feta (och enligt ayurveda så dras vi ofta till det som har en tendens att få just vår konstitution, vår doasha, i obalans). Det är lätt att strunta i att träna för att man känner sig trött, speciellt om man lägger till hur våra tankar och känslor lägger sten på börda. Samtidigt mår man ju så mycket bättre när man äter bra och rör sig. Nu när jag har influensa är mina gröna smoothies riktiga livräddare!

Och förmodligen är det "tänket" som är det egentliga problemet och där som man ska sätta in insatserna. Det vi behöver är knappast mer dieter som lovar guld och gröna skogar utan sunt förnuft och att komma ner till kärnan av problemet: varför vi väljer att leva ohälsosamt.

Därför blev jag så glad när jag hittade den här boken:
Gå ner i vikt med mindfulness: finn din inre balans av Thich Nhat Hahn och Lilian Cheung (finns att köpa här och här). Jag har inte läst den själv, men då Thich Nhat Hahn är en av mina favoritförfattare så tar jag mig friheten att tipsa om den ändå. Han brukar skriva jättebra och med huvudet på spiken om allt annat så varför inte detta.

Hittade det här mycket läsvärda stycket om skillnaden mellan att vara en duktig/snäll flicka (good girl) och att vara en riktig kvinna (good woman). Läs och låt dig inspireras!

Zen

Zenbuddhismen är en gren av mahayanabuddhismen, även känd som "den stora farkosten", som uppstod i Kina på 500-talet för att sedan sprida sig till Korea, Japan och Vietnam. Efter andra världskriget spred den sig hit till väst.

Meditation är det centrala redskapet och för att nå upplysning ska man sträva efter att ta emot varje stund precis som den är utan att döma. Alla dagliga göromål är en del av denna ständiga övning i att vara närvarande och inget är sämre eller bättre än något annat. Av denna anledning har zen blivit mycket populärt då det erbjuder ett verktyg för gemene man.
Zen är en bred tradition som är full av korta, tankeväckande liknelser och den nedan är en av mina absoluta favoriter:

"Två munkar som var på vandring kom till en flod där de mötte en ung kvinna. Hon var rädd för strömmen och frågade om de kunde bära henne över. En av munkarna tvekade men den andre tog genast upp henne på sina axlar, bar henne över vattnet och satte ner henne på den andra stranden. Hon tackade honom och försvann.

De båda munkarna fortsatte på sin väg, den ena grubblande och förströdd. Till slut kunde han inte hålla tyst utan sade: 'Broder, vår andliga träning säger oss att vi ska undvika varje kontakt med kvinnor, men du tog upp en på dina axlar och bar henne!'

'Broder', svarade den andre munken, 'jag satte ner henne på den andra sidan, medan du fortfarande bär på henne'."

Här kan ni hitta fler av dessa historier på svenska och på engelska.

Shell och katastrofen i Nigeria

Under 50 år har Shells tusentals kilometer av rostiga oljeledningar förorenat Nigerdeltat i Nigeria. Antingen så har utsläppen inte sanerats alls eller så har saneringen varit otillräcklig, enligt FN:s miljöprogram UNEP.
2008 inträffade två stora oljeutsläpp som fortsatte i veckor innan de åtgärdades och områdena har fortfarande inte sanerats. Under dessa utsläpp flöt tusentals fat olja ut i älvar, floder, träskmarker, jordbruksmarker och mangroveodlingar.
Shell har även gjort sig skyldig till dumpning av giftigt avfall och gaseldning.

Nu är marken, vattnet och luften så förorenad att fiskarna dör och skördarna minskar. Det medför att lokalbefolkningen tvingas in i djup fattigdom då de inte längre kan försörja sig. Dessutom så är dricksvattnet förorenat av cancerogena ämnen vilket medför ohälsa och sjukdomstillstånd. Att tillgången på bra dricksvattnet minskat är naturligtvis ett mycket stort problem.

För att få kompensation så måste man själv förhandla direkt med oljebolaget och de ersätter bara om utsläppet orsakats av vandalism eller sabotage. Alltså inte om utsläppet beror på bristande underhåll eller misstag som företaget gjort. Kvinnor utestängs ofta helt från dessa processer, vilket drabbar deras barn.



Därför vill jag uppmana er att skriva under Amnestys kampanj mot oljegiganten Shell. Läs mer om det här.

Försöksdjurens dag

Idag är det Försöksdjurens dag och då vill jag bidra till att öka medvetenheten kring hur djuren behandlas i våra laboratorier. Många tror kanske inte att djurförsök är så vanligt längre, speciellt med tanke på att det länge funnits en utbredd opinion emot det. Men tyvärr så pågår det fortfarande och det är en internationell företeelse.

I Sverige används cirka en miljon hundar, marsvin, apor, katter, illrar, råttor, möss, hamstrar, kaniner och fåglar i djurförsök varje år (fiskar ej medräknade). De flesta av dessa försök finansieras med skattemedel. De utnyttjade djuren kan utsätts för omfattande fysiskt och psykiskt lidande: isolering, svält, förgiftning och långvarig smärta.

Många av oss har haft en eller flera av dessa arter som husdjur och kan intyga att de både har personligheter och känslor vilket gör att den här hanteringen känns fel. Jag tänker på mina katter, som precis som alla andra djur är som aningslösa småbarn. De skulle vara så rädda och oroliga om de behandlades så här, vilket nästan (jag skrev nästan) känns värre än det fysiska lidandet. Notera skillnaderna i pupillstorlek på katten till höger, vilket är ett tecken på hjärnskada.

Det finns sju djurförsöksetiska nämnder i Sverige som bedömer ansökningar om att få göra försök på levande däggdjur, fåglar, kräldjur, groddjur, fiskar och rundmunnar. Varje år hanterar de ungefär 1 700 ansökningar, som är offentliga handlingar, och 99% av dem godkänns. Det man bedömer är värdet av försöket som ska vara större än det lidande som det orsakar samt att det inte ska finnas något annat alternativ till att använda djur. Varje nämnd består av jurister, forskare och lekmän (från bland annat från Djurens Rätt). Det är bara forskare som har rätt att överklaga nämndens beslut.
Djurens Rätt har flera gånger anmält dessa nämnder till Justitieombudsmannen (JO) för att deras ledamöter är jäviga. Det har också uppdagats att ledamöterna låtit rädslan för att testningen ska flytta utomlands påverka dem till att godkänna djurförsök. Ett annat problem är att de som styr svensk forskning är förespråkare för djurförsök.

Här skriver Djurrättsalliansen i Svenska Dagbladet om hur Sverige är det enda landet i Norden som fortfarande gör tester på apor och att flera apor har dött som en följd av vanvård.
Det är alltid lika intressant att få veta vad som verkligen sker i dessa miljöer där man som vanlig människa inte har någon insyn. Nedan finns en film om apornas förhållanden och här finns lite mer information.
Om ni har möjlighet att delta så anordnar Djurrättsalliansen en demonstration vid Smittskyddsinstitutet i Stockholm den 28/4 klockan 13.00.



Enligt tidigare beslut så skulle EU vara fritt från ny djurtestad kosmetika 2013, men nu vill man skjuta på datumet för förbudet (Djurens Rätt har skrivit utförligare om det här). Skriv under här för att protestera mot detta.
Gå in här och skriv under Lushs globala kampanj mot att skönhetsprodukter djurtestas.
Och här kan du skriva under Forska Utan Djurförsöks kemikaliekampanj för en giftfri vardag. Ni hittar också en mängd information om djurförsök och alternativa metoder här.



Ta del av detta material, fundera över det och känn efter i era hjärtan om vi verkligen har rätt att utsätta djur för detta. Är det etiskt försvarbart?

Viktiga saker yogan lärt mig:

+ Att stå stadigt på jorden (bokstavligt).

+ Andningens betydelse.

+ Hur pladdriga våra tankar är och hur de far hit och dit.

+ Att det finns en djup inre värld bakom tankarna och känslorna som inte har något med intellektet att göra.

+ Hjälpt mig att komma i kontakt med och öppna mitt hjärta.

+ Att vila i nuet.

+ Att det inte räcker med att få en insikt, man måste öva på att lära in den också så att den bli automatisk.

+ Betydelsen av corestyrka - bandhas!

+ Att prestation eller att vara duktig är mindre viktigt (eller kanske inte viktigt alls).

+ Hur mycket våra känslor sitter lagrade i kroppen och att vi kan påverka dem genom att röra oss (och andas).

+ Att känna välmående i kroppen och att det är något annat än utseende eller fysiska prestationer.

+ Gett mig klarsyn att se vilken väg som är min och mod att börja vandra den.

Dessutom har yogan fått mig att upptäcka meditation (även om jag har otroligt svårt för att komma till skott), kirtan, auyrveda, hjälpt mig att hitta tillbaka till veganismen och mitt miljötänk, fått mig att blogga (vilket har lett till många värdefulla insikter och möten) samt att det har fått mig att upptäcka nya inspirationskällor (Chris Karr, Tara Stiles, Gabrielle Bernstein och Pema Chödrön) och hitta tillbaka till gamla hjältar.

Här kan du skriva under ett upprop för att radikalisera klimatpolitiken innan tiden rinner ut...

Kornsallad

Svängde ihop en sådan god och lättlagad sallad baserad på matkorn till middag idag som alla i familjen uppskattade (vilket är ett smärre underverk). Här kommer receptet:

Koka korn, bulgur eller quinoa för 4 personer. Lägg i frysta ärtor och låt det svalna.
Skär under tiden en lagom mängd körsbärstomater och gurka.
Skölj av en burk blandade bönor.
Blanda alltsammans samt lite oliver (gröna eller svarta).
Rör ner dressingen (blanda 2 dl sojayoghurt, 1 msk paprikapulver, 2 msk taco- eller chilisås, 1 pressad vitlöksklyfta, 1/2 tsk salt och 2 krm svartpeppar).

Ett recept som man kan variera i oändlighet beroende på vad man har i skafferiet eller är sugen på. Och så gick det jättefort att laga vilket är ett stort plus!

Snabbyoga

Jag längtar hela tiden efter att göra mer yoga, men känner ofta att jag inte hinner eller orkar. Så min plan är att jag ska göra korta snabbpass när jag har möjlighet (och om jag känner mig själv rätt så brukar det räcka med några positioner för att jag ska må så bra att jag aldrig vill sluta). Här är några favoritpositioner som alltid får mig i balans och piggar upp mig. Och för de flesta av dem så behöver man vare sig vara ombytt eller ha en yogamatta.

Solhälsning A (Surya Namaskara A)

Detta är en helt underbar serie av yogapositioner som väcker en stel kropp, får i gång andningen och förankrar en i nuet. Det brukar räcka med en eller två av dessa för att man ska komma igång.

Stående framåtböjning (Utanasana)

Ett underbart sätt att sträcka ut ryggen (och det bästa av allt är att man har tyngdkraften som hjälp)!
Var inte rädd för att stå längre än fem andetag i denna och känn hur du blir mjukare för varje utandning.
Mer om tekniken finns här.

Trädet (Vrksasana)

Den här positionen finns i en mängd olika varianter beroende på hur man placerar armar och ben.
Men prova dig fram tills du hittar en som du trivs med, sträck ut och andas några djupa andetag.
Här kan du läsa mer om tekniken.

Död mans ställning (Savasana)

Den här positionen brukar beskrivas som den viktigaste yogaposen (eftersom yoga traditionellt är ett sätt att förbereda sig för meditation), men det är så lätt att hoppa över den i slutet av ett pass när man känner sig stressad. Här står det lite om vad man ska tänka på.

Miljöterroristerna

Såg den här dokumentären på SVT (här kan ni se den på SVT Play) och tyckte att den var jättebra. Originaltiteln är If a tree falls och den är gjord av Marshall Curry.



Den handlar om Daniel McGowan som sitter i husarrest  i väntan på en rättegång för mordbrand. Han var medlem i Earth Liberation Front, ELF, som är en miljögrupp som använde sig av olagliga metoder för att förhindra miljöförstöring och främst avverkning av skog.
I den här dokumentären får man följa Daniels öde, men får samtidigt en förklaring till varför rörelsen utvecklades från en fredlig grupp som använde sig av demokratiska metoder till att använda sig av olagliga metoder för att påverka genom ekonomiskt sabotage. Till slut började gruppen diskutera om de skulle rikta in sig på att skada människor istället för föremål och byggnader, vilket medförde att den föll samman.

Jag förstår verkligen känslan av frustration när man försöker påverka på lagligt sätt, men när det står klart att polis, myndigheter och media går i företagens ledband. När allt är kortsiktigt och handlar om att tjäna pengar och speciellt när det står klart att de inte drar sig för att själva använda sig av olagliga metoder. Det är de som kan skada djur, miljön och människor, betala lite böter och sedan fortsätta på samma sätt igen som framstår som de riktiga bovarna.

Men jag kan inte och vill inte överge mina icke-våldsprinciper (Gandhi och Martin Luther King jr är för alltid mina ledstjärnor). Det känns fel med alla typer av våld, även om känslan av att tiden håller på att rinna ut för miljön säkert kan driva en till det (speciellt när man läser saker som det här). Och även om ingen människa skadas fysiskt så medför det naturligtvis ett psykiskt lidande att se sitt livsverk förstöras.

Att däremot plocka isär vapen, avrusta, som Pelle Strindlund gjorde har jag all respekt för. Det är mer för att skapa en plattform för debatt, en demonstrativ moståndshandling som inte medför vare sig personlig eller ekonomisk skada.



Den här dokumentären får mig att undra, på ett personligt plan, vad fan jag håller på med egentligen. Varför lägger jag så mycket kraft på sånt som får mig att må sämre när det finns saker, förutom min familj, som jag verkligen behöver engagera mig i och kämpa för. Tänk vad jag skulle kunna åstadkomma om jag lade min energi på positiva saker istället!

Elefanter på cirkus

Just nu turnerar det en cirkus i mina hemtrakter som bland annat har elefanter som uppträder, vilket har fått mig att fundera en hel del över det här fenomenet och undersöka det lite mer. Jag har alltid varit svag för elefanter och när jag var yngre så läste jag en hel del om dem. Det som jag minns bäst var att de är att de är mycket intelligenta djur som hade gott minne. På den här sidan kan man lära sig lite mer om dessa fantastiska djur.

Cirkusars talesmän brukar säga att djuren har det bra på cirkus, att de lever under goda förhållanden och att träningen av dem inte innebär våld eller kränkningar. Jag kan tycka att det är det allra minsta man kan begära med tanke på att cirkuslivet inte är naturligt för vilda djur och inte främjar deras naturliga beteende (istället framställs djuren som lustiga, förmänskligade clowner). Ytterligare en aspekt är att detta liv knappast ligger i djurens egna intresse. De har inte valt det själva och frågan är om det hade gjort det om de getts möjligheten. När de inte uppträder så tillbringar de sina liv fastkedjade i små hagar eller transportboxar.

Cirkusar påstår även att djuren inte skulle kunna prestera i manegen om de inte mådde bra. Men filmer från cirkusar där djuren blir slagna under träningen visar att det argumentet inte stämmer. De djuren blir slagna, men klarar ändå att genomföra sina trick inför publik. De förekommer också att de tvingas att uppträda då de är sjuka och den exalterade publiken märker ingen skillnad.

Filmen här nedanför kommer från Peta och visar hur Ringling bros. and Barnum & Bailey Circus (en mycket stor och känd cirkus som turnerar i USA) behandlar och tränar sina elefanter. De hävdar att omhändertagandet av djuren baseras på respekt, tillit, tillgivenhet och kompromisslös omvårdnad, men den här videon visar att deras definition av de begreppen skiljer sig en hel del från deras traditionella innebörd (man kan nästan misstänka att det hela bara handlar om ordbajseri och marknadsföring för att inte förlora intäkter).
US Department of Agriculture har rapporterat flera brott mot djurskyddslagarna på denna välrenommerade cirkus, som "inappropriate housing, poor sanitation, animal escapes, inaccurate record keeping, failure to properly protect the public from wild animals, causing physical harm and behavioral stress to animals, and other non-compliant items". De har även fått betala böter för att djur har dött av vanvård.


När jag ser den här filmen så slås jag främst av hur elefanterna vaggar när de står fastkedjade eller är i transportvagnarna. Det påminner precis om hur minkar och grisar rör sig då de är inburade och inte kan röra sig. Dessa rörelser brukar förknippas med stress och bristande stimulans.
Här kan ni läsa mer om cirkusar på Petas utförliga sida och här kan ni läsa specifikt om elefanter med bullhooks som utgångspunkt.

Hur det ser ut i Sverige är svårt att veta och trots idogt letande så kunde jag inte hitta någon fakta om bullhooks är tillåtna här. Men det är ju inte lätt att veta vad som pågår bakom ridån och bristande insyn är ett problem. Med tanke på att cirkusvärlden är internationell och artister flyttar mellan länderna så kanske man kan misstänka att det handhavande som filmen ovan visar är vanligt även här.
Här har Djurens Rätt skrivit lite om vad som gäller i Sverige och här finns information och länkar från Djurrättsalliansen.

Det finns flera djurfria cirkusar i Sverige som Cirkus Cirkör (vars grundare Tilde Björfors har fått Natur och Kulturs Kulturpris 2012), Cirkity Gravikus, Cirkus Elvira och Cirkus Empati Show.

Konsten att överleva

Jag har inte haft den bästa dagen idag precis, utan snarare tvärtom. Familjens olika medlemmar är trötta, sjuka, allergiska, befinner sig i trotsåldern eller bara älskar att bråka med varandra vilket har gjort att det varit ständiga sammandrabbningar.

Men trots att jag under vissa stunder befunnit mig på gränsen till ett sammanbrott så har jag, iallafall några gånger, lyckats ta mig samman genom att bara fokusera på andningen.

Att fokusera på andningen är en sådan löjligt enkel sak, men det gör verkligen underverk. Och det bästa av allt är att den alltid finns där oavsett var man är eller vad man gör.

När man tappar humöret eller stressar upp sig eller har ångest eller märker att man går på autopilot: ta ett djupt andetag och fyll hela bröstkorgen med luft, andas ut och och släpp taget om alla spänningar. Det är allt som krävs för att förankra sig i nuet och i sin egen kropp.

Och varje gång som jag lyckats med det idag så har det känts som om jag vunnit en stor seger. För då har jag faktiskt kunnat ta kontrollen över mina känslor istället för att bara dras med av dem som om jag vore en trasdocka. Då fylls jag med sådant hopp för jag kan faktiskt påverka min verklighet istället för att bara påverkas av den.
Och det är stort! För däri finns nyckeln till att lära sig att hantera allt.

Trädgårdspremiär

Nattjobb är nog inget för mig iallafall för jag känner mig fortfarande sliten. Men det kan kanske bero på att blodtrycket är lägre än någonsin (78/62!). Så nu äter jag lakrits, enbart av medicinska skäl naturligtvis, och ser på Kommissarie Lewis (jag är utan tvekan anglofil).

Idag har jag kunnat vårstäda lite i min trädgård; rensat ogräs och har till och med planterat en hängsälg. Det är alltid lika avkopplande att få rota runt med händerna i myllan och se alla små knoppar och skott som kommer överallt.

I övrigt är det renoveringskaos som råder och värre lär det bli för nu börjar maken riva innerväggarna. Men även om det är jobbigt att bo på en byggarbetsplats så är det roligt att se det vi planerat växa fram.

Bakom demensdiagnosen finns en människa

Hittade det här fantastiska klippet om hur musik kan stimulera människor. Aftonbladet beskrev den gamle mannen, Henry, som gammal, sur och inåtvänd, vilket visar vilken syn de har på äldre och hur okunniga de är om vanliga sjukdomar hos äldre. Det nämns inte vilken diagnos Henry har, men jag skulle gissa på att han haft en eller flera strokes och har drabbats av en vaskulär demens som följd av detta (dottern frågade ju om han kände igen henne). Men trots sina svårigheter att uttrycka sig eller minnas så får hans favoritmusik honom att blomma upp. Det är verkligen härligt att se!



Ordet demens betyder "utan själ" och det speglar den gamla synen på de som drabbas av någon av dessa sjukdomar. Man kan fortfarande få höra olika varianter av att den som är sjuk "har gått, men fortfarande finns kvar". Man får aldrig glömma att bakom de handikapp som en demenssjukdom ger (till exempel nedsatt närminne samt svårigheter att uttrycka sig, känna igen ansikten, göra praktiska moment och tolka ljud- eller synintryck) så finns det alltid en unik person. Den personen har fortfarande ett värde och upplever långt in i sjukdomen om han eller hon blir kränkt (de kognitiva funktionerna sviktar, men känslan av integritet och ett själv finns kvar). Det går att få kontakt med personer med demenssjukdom, under förutsättning att man ger det tid och gör det på dennes villkor. Det är lite som ett detektivarbete att hitta fram till den människa som fortfarande finns kvar. För Henry var uppenbarligen musiken ett sätt att skapa den kontakten. Inspirerande!

Demenssjukdomar brukar kallas "de anhörigas sjukdom", vilket alltid gör mig lika upprörd. Orsaken till detta är väl att den som har en demenssjukdom inte brukar kunna förmedla sig och uttrycka sina tankar och åsikter, medan de anhöriga kan det. Jag vet att de bär en tung börda, men sjukdomen drabbar främst den som är sjuk. Den är han/hon som förlorar sitt minne och sina färdigheter och som går en för tidig död till mötes.
Här kan ni läsa Yvonne Kingbrandts blogg. Jag hade för några månader nöjet att höra denna starka kvinna berätta om hur hon fick sin sin Alzheimersdiagnos vid 55-års ålder. Jag tycker att det är så modigt och viktigt att människor med demenssjukdomar gör sig hörda och visar att de finns så att folk inser att de lever aktiva liv ute i samhället, att sjukdomen även drabbar yngre och att de har både åsikter och ett människovärde.

Inspirerad av en diskussion som vi haft under utbildningen om hur synen på demenssjukdomar förmedlas i olika bilder så gjorde jag en bildsökning på google på ordet demens.
Det känns som om de här två bilderna representerar två vitt skilda syner på dessa sjukdomar.

Nattjobb

Idag skulle jag jobbat en heldag, men planerna ändrades redan under morgonrapporten: jag blev tvungen att arbeta inatt på grund av sjukdom och personalbrist. Så efter att ha ägnat förmiddagen med att samordna utskrivningar åkte jag hem för att sova några timmar.

Nu sitter jag och smuttar på en kopp kaffe och förbereder mig för att jobba min första natt på nästan tio år. Det känns både spännande och lite nervöst. Då, för tio år sedan, gjorde jag några nätter under min praktik på sjuksköterskeutbildningen. Nu är läget ett annat. Jag undrar hur jag kommer orka, efter att ha väckts ett antal gånger varje natt av barnen den senaste veckan och med en förkylning som är i utbrottsstadiet. Jag hoppas att jag kan sova imorgon och att jag slipper drabbas av ett migränanfall, vilket brukar bli resultatet när jag sover för dåligt. Men det återstår att se.

I övrigt händer det inte så mycket. Det är vardagsliv blandat med en hel del renovering och planer inför det efterlängtade köksbytet. Det är mycket att fundera kring och besluta om. Men det är kul att det äntligen är dags!

OM Magazine

Jag sitter och läser OM - Sveriges nya livsstilsmagasin och funderar på hur jag ska recensera innehållet av de glossiga papperssidorna. Det är mycket mode och stiltips, sidor fyllda av prylar och smink och upplevelser som vi bör konsumera samt några intervjuer som misslyckas med att leverera. För den har faktiskt inget speciellt att komma med, inget som är så särdeles originellt om man tänker på vad de övriga tidningarna som finns brukar skriva. Det är samma sak i stort sett (förutom recensionen av porrfilmen. Det var något som jag nog aldrig sett förut). Ett tag så tänkte jag vara lite mesigt snäll och skriva att det här var en intressant tidning, men kanske inget som direkt tilltalar mig.

Men sedan kom jag fram till krönikan i slutet av tidningen av Anders Rydell och då tappade jag all lust att vara snäll. För krönikan är en svamlig smörja där han jämförde olika sorters kött med olika typer av människor. Det var inte bara okunnigt om köttindustrin och hela djurrättsfrågan (nej, att köttet har god kvalitet betyder inte att djuren behandlats bra. Djur kan producera både stora mängder mjölk och kött med god smak trots att de levt under fruktansvärda förhållanden) utan avslöjade även en riktigt taskig människosyn där man aldrig är mer värd än den scen man hänger med. Förmodligen försökte han vara rolig, men framstod bara som ytlig och korkad. Så det får bli mitt sammanfattande omdöme om den här publikationen...

Älskade yoga!

Efter ett uppehåll på en månad så gjorde jag, äntligen, yoga igen igår. Jag skriver äntligen för jag hade längtat under de senaste dagarna och det kändes underbart så fort jag kommit igång.

Men motståndet mot att starta var nästan skrattretande. Det är konstigt egentligen att vi har ett sådant motstånd inombords mot allt som är bra för oss. Jag tänker på att träna, meditera, äta nyttigt, gå och lägga sig i tid med mera. Vi vet att vi mår bra av det, men det kräver en medveten ansträngning att göra det. Motsatsen, att slöa och äta skräpmat, går hur lätt som helst.

Men jag gjorde mina asanas till slut och nu är jag fortfarande i ett tillstånd av yogabliss. Och då är det lätt att lova sig själv att jag ska få in yogan regelbundet i mitt liv igen. Nästa gång ska jag inte lyssna på och låta mig luras av det förrädiska motståndet.

Silence

Den tredje delen av Becca Fitzpatrick om Nora och Patch heter Silence (finns att köpa här och här). Den släpps på svenska i maj av B Wahlströms (jag är en riktig sucker för bokförlags presentationssidor av sina författare) och den svenska titeln kommer att vara Noras val.

Boken var väldigt bra, utan tvekan bäst i serien, och tar vid några månader efter att förra boken Cresendo/Förlorad ängel slutade. Nora vaknar, mitt i natten, på en kyrkogård utan några minnen av de senaste fem månaderna. Det visar sig snart att hon varit kidnappad under tre av dem och tillsammans med henne får vi leta efter svaren till vad som har hänt, med en skillnad: läsaren vet mer om huvudpersonen än hon gör själv, vilket var en uppfriskande twist på intrigen. På ett sätt kändes det som om man ville hjälpa Nora att komma ur sin förvirring och guida henne rätt (jag kan sannerligen konsten att leva mig in i en bok). Men snart blir det både mer komplicerat och farligare än man någonsin kunnat föreställa sig!

Den sista boken i serien kommer att heta Finale och släpps på engelska den 23 oktober i år. Definitivt något att se fram emot!
Och vad gäller en filmatisering av böckerna i serien så är har Becca inte sålt filmrättigheterna än och tänker inte göra det förrän hon hittar en köpare som kan lova att göra en fantastisk film av hennes alster. Vill man läsa mer av och om författaren så hittar du hennes hemsida/blogg här.

Här är en trailer för den första boken i serien Hush hush/Fallen ängel:


Om någon av er gillar Bob Dylan så kan jag verkligen rekommendera välgörenhetsalbumet Chimes Of Freedom: Songs of Bob Dylan Honoring 50 Years of Amnesty International som släpptes tidigare i år. Fantastiska artister som Patti Smith, Tom Morello (gitarrguden från Rage Against The Machine), Joan Beaz, Sting, The Gaslight Anthem, Bad Religion, My Chemichal Romance, Band of Skulls, Kris Kristofferson med flera tolkar Dylanlåtar. Och så naturligtvis Mr Dylan som gör titellåten själv. Otrolig bra!

Lite trasig

Jag tycks ha tappat fotfästet ordentligt. Jag vaknar utmattad och orkar knappt ta mig igenom dagen, än mindre leva upp till mina mål.
Idag borde jag plugga, men jag kan inte koncentrera mig alls. Istället så hetsåt jag. Igen. Tragiskt, jag vet, men jag kan inte låta bli. Antingen så tränar jag eller så äter jag. Och jag är så trött på att leva så här. Att låtsas som om allt är bra och sätta upp en fin fasad. Vara duktig.

Jag är så stressad inför sommaren. Dels för att jag känner att jag måste få kontroll över maten och gå ner i vikt. Bli bikinismal.
Men även för att min avdelning stänger över sommaren och jag måste arbeta någon annanstans. Än så länge har vi inte fått veta vilka avdelningar vi hamnar på, men troligtvis blir det allmänpsykiatrin igen för mig. Visserligen tog jag mig igenom förra sommaren, men jag mådde inte bra. Det kändes hela tiden som om jag var ute på djupt vatten.

Jag väntar på att få hjälp med mina ätstörningar och jag försöker hitta egna sätt att må bättre. Jag läser mycket, men orkar inte göra något av det som föreslås. Jag är bara så oerhört trött...

Fast i en kedjereaktion

"Emotional reactivity starts as a tightening. There’s the familiar tug and before we know it, we’re pulled along. In just a few seconds, we go from being slightly miffed to completely out of control.

Nevertheless, we have the inherent wisdom and ability to halt this chain reaction early on. To the degree that we’re attentive, we can nip the addictive urge while it’s still manageable. Just as we’re about to step into the trap, we can at least pause and take some deep breaths before proceeding." -- Pema Chödrön

Jag är väl bekant med känslan av anspänning som den buddhistiska nunnan Pema Chödrön (från hennes bok No Time to Lose: A Timely Guide to the Way of the Bodhisattva) beskriver i citatet ovan. Det börjar som en vag förnimmelse i halsen och bröstet som gör nästa andetag kort och forcerat. Och sedan stegras det, för det mesta bortom all kontroll. Man förlorar både vett och sans till känslan som tar kommando över en, oavsett om det är ilska, rädsla eller hopplöshet.

Lilla Vännen, som alltid varit ett bestämt barn, har kommit i trotsåldern med buller och bång. Det innebär ett antal högljudda utbrott av ilska och frustration varje dag och ständiga, handgripliga bråk mellan barnen. Tyvärr har jag svårt att hantera det på ett bra sätt.

Jag vill vara en sådan superförälder som förebygger och kontrollerar allt, men oftast så spelar det ingen roll hur väl förberedd jag är för ingenting fungerar (det får mig att vilja sticka fingrarna i öronen och bara skita i alltihop). Ibland kan jag acceptera det och låta det hela ha sin gång. För förr eller slutar ju utbrottet och oftast snabbare om jag inte låter mig dras med av Lilla Vännens känslostormar. I de stunderna kan jag känna empati med Lilla Vännens situation och hur lätt det är att dras med av känslorna. Egentligen är vi ju likadana.

Men när det gäller syskonbråken så måste jag däremot gå in och sätta stopp för de klingar tyvärr inte av utan blir bara värre och värre. Att de är så hårdhänta mot varandra både förfärar mig och gör mig alldeles vansinnigt arg.

Ibland blir jag arg på att mina ansträngningar inte gör någon som helst skillnad. Det är så tråkigt och tröttsamt att hela tiden behöva skälla, hota (ingen teve, ingen saga, inget lördagsgodis, upp på rummet) och verkställa hoten för att de inte ska vara helt urspårade.
Dessutom så känner jag mig fullständigt misslyckad. Det var verkligen inte så här som jag föreställde mig att det skulle vara att ha barn och definitivt inte så som jag trodde att jag skulle bete mig.
Det känns som om det bara är skrik här hemma och jag går ständigt omkring och väntar, sur och irriterad med sammanbitna käkar, på nästa sammandrabbning.

Någon gång under livets gång tycks jag ha gjort följande åsikt till en sanning för mig: en bra förälder kan få sina barn att lyda och om man inte kan det så är man en Dålig Mamma.
Men jag har börjat inse att det är en lögn. Jag är bara misslyckad när jag blir så där galet arg att jag skriker på mina barn. Och ju argare jag blir desto argare blir jag. Det är som att lägga bränsle på en eld så att den växer sig allt större. Jag kan känna mig helt maktlös i de stunderna, som ett litet barn själv och jag beter mig utan tvekan så.

Jag har lånat om Mindfulness för föräldrar av Heidi Andersen och Anna-Maria Stawreberg på biblioteket (finns att köpa här och här) som jag tyckte var väldigt bra när jag läste den för något år sedan. Nu har jag börjat bläddra i den för att försöka få en motvikt till galenskapen som allt det här drar upp inombords.
Jag försöker få kontakt med min förståndiga sida istället för att vältra mig i värdelöshetskänslor och ånger över att jag inte räcker till. Och så försöker jag andas med långa, djupa andetag så att jag lurar kroppen att varva ned. Och kanske skapa små mellanrum så att jag inte fortsätter fler varv i det här eländiga hamsterhjulet som jag skapat åt mig själv.

Cancer, kost och träning

Måste tipsa alla om att köpa senaste numret av Runner´s World och läsa artikeln om Maria som använder sig av löpning, yoga och kost för att framgångsrikt behandla sin cancersjukdom (och framför allt för att slippa biverkningarna av cellgifterna). Gripande, intressant och hoppingivande! Speciellt med tanke på att en god vän nyligen diagnosticerats med en kronisk form av leukemi.

Nedan kan ni ser trailern för dokumentären CrazySexyCancer om och av Kris Carr som besegrade sin dödliga cancer (den är fortfarande kvar, men hon har överlevt sin dödsdom med elva år). Detta åstadkom genom att förändra sitt sätt att leva. Oerhört häftigt och får en att undra över både ett och annat angående det sätt som vi lever idag.


Och tydligen är regissören Lasse Hallström vegan. Av hälsoskäl efter att ha sett en dokumentär om Bill Clintons hjärtproblem (vegan även han numera) samt läst The China Study (en 20 år lång studie som visar att de som äter vegankost minskar risken för eller hindrar utvecklingen av kroniska sjukdomar som cancer, diabetes, autoimmuna sjukdomar, benskörhet, övervikt med mera).

Insikter

Det har varit några hektiska, men roliga dagar. Jag har varit i Stockholm för att examinera förra kursen och starta upp den sista delen av den här utbildningen (snart är det examensdag!). Åksjuk och illamående av tågresan så hann jag bara sova några timmar innan det var dags för jobb. Och nu har jag en lugn stund innan kvällspasset drar igång.

Det finns utan tvekan fördelar med att komma hemmifrån och ta in andra intryck. Helt plötsligt kan man se på sin situation från ett annat perspektiv och ser tydligt vad som behöver åtgärdas.
Jag har insett att mina mål vad gäller löpningen är helt orealistiska. Även om jag kan känna stress över att livet rinner ifrån mig och jag inte får möjlighet att uppfylla mina drömmar så måste jag inse att det finns en tid och plats för allt. Och att ställa kravet på mig själv att jag ska orka genomföra ett rigoröst träningsprogram när det är så mycket annat som pockar på uppmärksamhet i mitt liv känns som ett utmärkt sätt att förta all glädje med löpningen och tömma mig själv på energi.
Och samtidigt undrar jag om detta inte är ett led i mina ätstörningar och att jag kanske trots allt bara lurar mig själv. Det vore ju faktiskt inte första gången som jag försöker att vara en jätteduktig Prestationsprinsessa som samtidigt inbegriper en godtagbar ursäkt för att gå ner en massa i vikt. Och även om det är lite lugnare på matfronten än för någon månad sedan så är det fortfarande allt annat än stabilt (men jag väntar på att få lite stöd med det här. Tyvärr tar det sådan tid).

Dessutom så har allergisäsongen har börjat för mina barn, vilket betyder att de är trötta och griniga och att det blir en massa extra konflikter. Det är både symtomen från allergierna och biverkningarna av sina medicinerna som påverkar dem. Det märks otroligt tydligt och det är jättejobbigt för hela familjen. Så det gäller nog att försöka spara kraft så att man orkar bemöta dem på ett bra sätt. Framför allt så att man slipper balla ur själv och få så oerhört dåligt samvete efteråt...

Sedan ska vi även påbörja den renovering av huset som vi planerat under flera år. Den kommer innefatta nästan hela nedervåningen, inklusive kök, så det blir ju lite att bita i. Roligt, men säkerligen jobbigt för jag minns ju bara hur tufft det var när vi renoverade övervåningen. Men det kommer bli så fint när det är klart!

Soundtracket till The Hunger Games är riktigt bra och här kommer ett smakprov: